Utsidan finns inuti

Nu blir det långhelg hemma i mitt eget hem. Underbart. Ser verkligen fram emot att få ligga i D:s famn framför tv:n och bara vara. Kanske inte låter så upphetsande men när man lever livet delat mellan två hem så är det underbart att bara få ha lite lugn med den man älskar. Sen ser jag också fram emot ensamheten. Jag älskar min fina familj men jag är en person (som alla andra?) som behöver min ensamhet. Att bara få umgås med mej själv, dricka mitt morgonkaffe ensam, ta en promenad solo och pyssla hemma. Bara vanliga saker som jag saknar.

Nu så bär det av mot optikern! Tänker göra synundersökning för att sedan köpa glasögon på nätet. Har redan hittat ett par jag gillar skarpt hos favoptic.

Jag känner att jag måste säja något om valet. Så djupt jävla tragiskt att de inskränkta, läskiga SD tar sej in i riksdagen.  Hur, hur, hur??? kan man välja att rösta på SD? Jag tror att människor inte riktigt förstår vad det är för farliga krafter de ger sej i kast med.

Jag pratar med Daniel i telefonen:

Jag vill göra massor med saker. Fixa och greja. I brist på material städar jag istället.

Idag drar jag hem. Hem från mitt hem. Det blir himla förvirrande det där, när jag kallar både mitt egentliga hem där jag bor med Daniel hemma och mitt barndomshem hemma. Men det är ju här av allt jag helst vill vara, med min D. Men av olika anledningar som jag inte har någon lust att blogga om går det inte just nu. (Nej, det är inget som är knasigt med kärleken. Den är fantastisk som alltid). Men usch vad det tar emot, inte för att jag inte vill vara med min familj för det vill jag ju, men för att jag behöver det som är jag och mitt, mitt hem just nu. Min älskling. Jag vill pyssla i min lägenhet, hänga upp mina gardiner, klappa mina katter. Men snart så. Snart har nog allt ordnat sej.

Det är absolut inget kul att blogga utan kamera. Har ganska tajt budget bara för att inte säja rent minimal  :-/ Kan man hitta en okej kamera till budgetpris?

...från bloggen och hemmet. Men närvarande för de som behöver mej just nu (hoppas jag iallafall). Annars är allt bra. Inget nytt under solen....eller massor. Beror lite på hur man ser det.

Tankarna är någonstans mellan snygga skor och livet i stort. Så som det brukar alltså. Någonstans mellan skorna och livsfunderingarna. Det är bra.

Bild från Lookbook.nu. Inspirerande till tusen.

behandlar en så himla omilt ibland. Man tänker:" Har jag inte varit med om tillräckligt? Har det inte varit tillräckligt jävligt? Nej, men kom igen då! Ge mej en käftsmäll till, ge mej så många du kan!!"
Men jag har aktivt valt att inte tänka så för då går det inte att leva. Även om allt är jobbigt just nu så väljer jag att försöka leva mitt liv och är tacksam för att jag har min fenomenalt fantastiska pojkvän som är som en andra ryggrad när jag inte orkar själv, min fina lillebror som är så stark, min mamma och fantastiska, underbara vänner (som jag saknar ihjäl mej efter just nu).

Sitter på mammas veranda, sippar rosé och blickar ut över ängar. Önskar att jag kunde visa er, få er att känna dofterna, höra ljudet av traktorer och fågelkvitter, känna grilldoften från farbrors sommarstuga rätt över gården. Det är så underbart här. Så himla underbart.

Helst skulle jag vilja köpa ett fallfärdigt hus här, renovera, gräva rabatter, göra syrénberså, gå på mjukt, grönt gräs.

Men.. så bor det en liten stadsmänniska i mej, en som älskar att gå i butiker, känna doften av asfalt, sitta i stadsparker, dricka latte på café, vin på uteserveringar. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop de två? Utanför Västerås (där jag bor nu) är det nära till minst tre städer. Bra städer med bra utbud. Här är det halvlångt till två  ganska tråkiga  varav en blommar upp några dagar i juni/juli till peace and love.

Kan man flytta Dalarna?

Här sitter jag på min balkong på det stekheta trägolvet brevid mina solrosor to be och bränner rumpan av mej mot plankorna. (Ja, jag har byxor på mej men ändå). Livet är fint!

Insåg idag, när jag såg att jag fått ett ilägg på facebook av käraste vännen där det stod: "Kan man få tag på dej på något sätt?", att jag har varit totalt isolerad här i dalarna, utan fungerande mobil och noll kontakt med mina vänner förutom just på facebook då.
Jag vet inte, dagarna bara går här, man krattar lite gräs, river i någon rabatt, plockar lite blommor och umgås med familjen och så har det gått en vecka till. Härligt är det men jag saknar mina vänner och min fina kärlek. Kärleken dyker dock upp på torsdag kväll. Underbart!

Vi har inte sett  varandra på snart två veckor då, jag och D. Fast för mej är det ändå nödvändigt att få vara ifrån varandra ibland för det blir ju så himla härligt att återförenas. Just nu saknar jag allt med honom. Hans goda doft, hans fina ansikte, hans starka armar och trygga bröstkorg, hans underbara humor, hans sätt att se på mej.

Men snart så, då kommer han och då ska jag banne mej pussa sönder honom!

Bild från lookbook

Om några dagar, den femte juni, fyller jag trettioett år. Varje år i den här tiden skriver jag ett panikslaget inlägg om min ålder, eller tänker iallafall. Men hallå! 31!!!
Det känns bara inte som min ålder. Det låter så stort, så himla stort. Och ja, jag vet. Jag känner massor med människor som är 30 och 40 + som  jag inte ser på som gamla alls. Det är inte det. Det är bara det att tiden har gått så himla fort. För sjutton, jag tog ju nyss studenten! Ibland känns det som igår och ibland känns det som en miljon år sedan.
Jag brukar tänka på det här när mina lite mindre nogräknade (yngre vänner) retar mej för att jag är gammal. Jag ler lite inombords då och tänker på att de aldrig, aldrig kan föreställa sej hur fort det går.

Men nä, nu låter det här som en domedagstext. Jag trivs faktiskt. Jag gillar att vara jag, jag gillar var jag är i livet och jag är förhållandevis lycklig. Sen ger åren en säkerhet som jag önskar att jag haft när jag var 18.

Fast när pojkvänsälsklingen ålderskrisar, då, då vill jag slå honom. Den unge mannen är blott 27 (lamkött..hehe..*snusktantskratt*), snart 28. Man får inte gnälla över 28. Jag skulle ge vad som helst för 28. (Att jag dunderålderskrisade när jag skulle fylla 20, det hör inte hit!)

Sitter här, himla nöjd med min nya babe Samsung N150. Den är så fin och så bra. Är jag kär i en dator? Ja!

Nu har jag varit frånvarande igen. Befunnit mej i Dalarna. Var annars? Usch, jag (vi) kanske borde flytta upp? Det är ju bara där jag vill vara. Har en sån enorm längtan ut till landet hela tiden. Håller jag på att bli vuxen på riktigt tro? Näääee... eller?

Men så tänker jag på det en gång till. Jag vill ha närheten till en stad. En stad som inte är Borlänge. Här, där jag bor nu, så har jag närhet till tre varav Stockholm ligger längst bort och då tar det mindre än en timme med tåg. Och vintern på landet är inte så himla skoj heller. Kallt, skotta snö, men underbart himla vackert iof. Och vännerna, de finns ju här. Kanske är det ändå en lyx att vara glad över att man kan leva lantliv nästan närhelst man vill i alla fall?

Nåja, på fredag drar jag och babe upp igen. Myser hela helgen!

Annars har jag varit i skolan idag. Gick upp vid 6, outhärdligt trött, gick på min föreläsning och åkte hem och somnade så där skönt. Hade tänkt mej en timmes tupplur. Blev nästan tre. Fast då sov jag iof bara tre timmar inatt.

Det var det.

....och jag har varit så flitig så ni anar inte!! Jag har:

• Satt nytt tyg på våra högtalare
• Tvättat och hängt ett par maskiner
• Gått och handlat lite
• Bakat tre pizzor med vegatarisk bacon, banan och curry som jag ska frysa in. Skitpraktiskt!

Bra va?
Inte??!
Nu förstår jag inte...

... och är så trött man bara kan bli. Kära D tyckte att det var en bra idé att ställa klockan på 5 i morse fast han sedan bestämde sej för att gå upp halv åtta. Ingen fara för honom. Han somnar om lätt som en plätt. Inte jag däremot. Jag blir klarvaken och lyckas somna om någon timme vid åtta ungefär. Men jag älskar det lilla livet ändå, det gör jag.

Idag blir det tentaplugg och så tänkte jag försöka mej på lite storkok också. Eller kok och kok. Tänkte göra en herrans massa hemgjord pizza och frysa in.

Nu är jag på benen igen. Valborshelgen var jättemysig men sen drabbades D av elak magsjuka så vi blev kvar en dag till hos mamma. Trodde att jag klarat mej men på tisdagen började jag må mystiskt illa och sen bröt det ut. Kan säja att jag aldrig, aldrig mer kommer att äta vare sej tortellini eller dubbelnoguat. Jag som älskar dubbelnoguat (älskade).
Nu känner jag mej ok igen men lite medtagen. Men fy sjutton vad skönt det är att duscha, sminka sej och sätta på sej fina kläder efter en sån där sängliggarperiod!!