Utsidan finns inuti

behandlar en så himla omilt ibland. Man tänker:" Har jag inte varit med om tillräckligt? Har det inte varit tillräckligt jävligt? Nej, men kom igen då! Ge mej en käftsmäll till, ge mej så många du kan!!"
Men jag har aktivt valt att inte tänka så för då går det inte att leva. Även om allt är jobbigt just nu så väljer jag att försöka leva mitt liv och är tacksam för att jag har min fenomenalt fantastiska pojkvän som är som en andra ryggrad när jag inte orkar själv, min fina lillebror som är så stark, min mamma och fantastiska, underbara vänner (som jag saknar ihjäl mej efter just nu).

Sitter på mammas veranda, sippar rosé och blickar ut över ängar. Önskar att jag kunde visa er, få er att känna dofterna, höra ljudet av traktorer och fågelkvitter, känna grilldoften från farbrors sommarstuga rätt över gården. Det är så underbart här. Så himla underbart.

Helst skulle jag vilja köpa ett fallfärdigt hus här, renovera, gräva rabatter, göra syrénberså, gå på mjukt, grönt gräs.

Men.. så bor det en liten stadsmänniska i mej, en som älskar att gå i butiker, känna doften av asfalt, sitta i stadsparker, dricka latte på café, vin på uteserveringar. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop de två? Utanför Västerås (där jag bor nu) är det nära till minst tre städer. Bra städer med bra utbud. Här är det halvlångt till två  ganska tråkiga  varav en blommar upp några dagar i juni/juli till peace and love.

Kan man flytta Dalarna?