Dagens dubbelmoral

Det här tyckte jag var lustigt: Ni vet aftonbladets vi gillar olika kampanj? Den med handen! Ni vet, som man satte på sin facebookpresentation när SD kom in i riksdagen. Den har under pride bytt utseende och smyckats med regnbågsflaggan. Vet ni vad som hände då? Då blev folk UPPRÖRDA på facebook och undrade om kampanjen ändrat inriktning. För så olika gillade man tydligen inte. Det var tydligen pinsamt att skylta med regnbågsflaggan. Då kan ju folk tro att man är ....eh...BÖG!! Shit, vad hemskt! Ibland..jag bara.... folk.... är dumma i huvudet!
Jag gillar i alla fall alla olika.

Kropp och kläder

Avanna-Anna skriver självutlämnande och klokt om kropp och kläder här. Det handlar om att inte tycka att man kan ha de kläder man vill, att man inte har kroppen för det. Och det är ju i och för sej inte konstigt när de stora modebloggarna samt lookbook och chictopia kryllar av smala människor med gasellben.

Jag tänker på två saker när jag läser inlägget. Dels att det är konstigt och märkligt tröstande att Anna som är så jäkla snygg känner så och dels att vi måste föra vår egen lilla kamp mot idealen. Jag försöker tänka så och klä mej i det jag vill. Trinny och Susannor i all ära men jag kan tycka att det är lite tråkigt att klä sej efter sin kropp hela tiden. Ni vet, empireskärning om man har putmage (funkar inte förresten, folk tror bara att man är på smällen), botcutben om man har tjocka lår, långrandigt om man är kort. Smart? Säkert! Men lite tråkigt också.

Jag väger minsann inte några 55 kg till mina 172 centimeter men jag försöker tänka på att hylla min kropp. Gilla att jag är kurvig. Kolla på fina bilder på Marilyn Monroe och känna mej lite peppad. Testa ändå. Jag kanske inte ser ut exakt så här i de här kläderna t.ex. men det betyder inte att det inte kan vara snyggt ändå!
Ett annat ideal.

Det finns en särskild plats....

Hittade det här blogginlägget hos bloggkommentatorerna. Det är stackars Engla som rört upp himmel och jord (igen) med en baddräkt. Jag tror jag har skrivit om detta förut men jag kan inte låta bli att uppröras av vad människor, och vad jag antar, andra kvinnor har för konstiga bakåtsträvande åsikter vad gäller hur man egetligen får klä sej som mamma. Mörkrädd blir jag! I kommentarerna läser jag ett antal inlägg som går ut på att baddräkten är opassande för en tre-barnsmamma. Va? Finns det en speciell klädkod för såna? Och förresten! Hej 50-tal! Jag ser att du är tillbaka! Kvinnokampen? Hallå? Har du gått och lagt dej?

Jag blir så himla ledsen när man är så bakåtsträvande och när tjejer ägnar sej åt att trycka ned andra tjejer. Ännu roligare är att vissa hävdar att "man väl måste få uttrycka en negativ åsikt". Jo, visst, det måste man väl men jag brukar inte personligen gå fram till okända på stan och deklarera vad jag tycker inte är fint i deras klädsel. För det är oförskämt, taskigt och bara jäkligt dumt. Det fyller ju inget syfte.


Nätet verkar dessutom krylla av en hoper jag-vet-bäst-och-är-så- jäkla-präktig-människor. Var kommer de ifrån? Vilka är de? Hur ser de ut?

Själv är man genomärlig.....not

En sak jag har funderat över ett tag nu är det här med falska människor. Överallt hör man, läser, ser människor som med ett enormt förakt säjer att det de hatar mest är falska människor.

Falsk är det fulaste man kan vara. Men jag funderar då: Vad sjutton är en falsk människa? Är det en sån som säjer att din tröja är fin för att göra dej glad fast personen i fråga tycker att den är skitful eller är det en sån som ligger med din pojkvän bakom din rygg och går och fikar med dej nästa dag? Jag bara undrar? Vad är falskt? Det här förvirrar mej.

Är inte alla falska lite till mans? Och betyder det att om man säjer att man hatar falska människor så är man genomärlig själv? Alltid när jag hör det där om falskhet så tänker jag mej en grupp människor som smyger omkring och ser ut ungefär som Ville Vessla i Ture Sventon. Hela deras liv går liksom ut på att gå omkring och vara falska. De vaknar och tänker: Jaha, vad ska jag hitta på för falskt idag? Nej, jag tycker inte att det håller! Alla är väl falska ibland, oärliga. Att säja att man hatar falska människor är väl lite som att sätta sej själv på en ärlighetspidestal?

Förresten, finns det något mer obehagligt än genomärliga människor. De som går fram som ångvältar med sin ärlighet och lämnar sårade, ledsna människor bakom sej. Allt med motivationen: "-Jag är bara ärlig!" Och ärligt är fint. Då kan ingen komma och säja att man är en dålig människa.


Jag hatar ärliga människor!

telefonens ohyra

Har jag sagt hur mycket jag hatar telefonförsäljare? I vilket fall: Jag hatar, hatar, hatar telefonförsäljare med stor passion. Eller det där kanske blev lite fel. Naturligtvis hatar jag inte personen som ringer upp i sig utan det förbannade, jobbig, dryga, urdumma sättet att sälja saker på.

Dessutom har jag ett litet problem. Jag måste ju alltid svara i telefonen. Får svår ångest om jag låter bli. Det härör nog ifrån när min pappa var jättesjuk och sjukhuset kunder ringa när som helst och då var det nästan alltid dåliga nyheter. Därför hatar jag de som ringer från anonymt nummer extra mycket. Får en stor klump i magen fast jag intellektuellt vet att det inte är någon fara. Så när jag är en av hundratals på samtalslistan som säljaren svischar förbi i sitt försök att sälja ett och annat så sitter jag kvar med en obehaglig känsla i magen långt efter samtalet.


Mitt hem är min borg och där vill jag vara ifred från diverse försäljning. Telefonabbonemangsförsäljare på stan kan man i alla fall gå i en stor båge runt.
(Ja, jag vet att det finns NIX och jag ska ta tag i det.)

Sär skrivning

Särskrivningar som den i rubriken hatar jag!! Hatar, hatar, hatar. Herrejösses, hur svårt kan det vara? Använd det gamla knepet: En sjuk sköterska eller en sjuksköterska (en sköterska som är sjuk eller en yrkesbenämning). Anledningen till min upprördhet är att jag skulle söka på täckpapp på  Bauhaus hemsida men se den sökningen gav inget napp för enligt dem hette det täck papp. Fnys.

Ängsligheten

Jag är så jäkla trött på ängsligheten som finns i vårt samhälle. Ängsligheten över att inte vara rätt, göra rätt, ha rätt grejer hemma, klä sina barn rätt. Det blossade upp en förfärlig diskution hos Clara eftersom hon visade en klänning som hennes lille bebis-son ägde. Folk stormade. Klänning! Hur kan man sätta klänning på en liten gosse? Förvirrad läste jag igenom kommentarerna. Jag fattar verkligen inte. Varje gång som människor upprörs över något som är utanför normen så känner jag bara: Orka. Det är ett spädbarn vi talar om här. Ett spädbarn!! Han bryr sej väl inte om genus och om människor tror att han är en flicka. Sedan tror jag verkligen inte att Clara kommer att trycka på honom en volangklänning när han börjar skolan för att "prove a point".

Jag blir också så himla tacksam mot mina egna föräldrar. Så otroligt softa. De har aldrig hållit på och ängslat sej. Lillebror ville ha Barbie. Pappa köpte barbie. Lillebror sov i mina gamla nattlinnen när han var liten för att han tyckte det var skönt. Inget konstigt. Det enda som har hänt med mej och min lillebror av detta som tydligen är upprörande är att vi har blivit två stilmodiga personer. Min lillebror är en av de mest coolt klädda männen jag vet. Inte blev han bög heller (som verkar vara den stora skräcken).




Äh, jag vet inte. Jag tycker alltid att folk gör så stor grej av allt. Jag har arbetat med barn och det är så himla tydligt att små pojkar och små flickor ÄR lika. Pojkar kan ömt stoppa om en docka och vyssja den till sömns, flickor kan leka våldsamt med bilar. De gör båda precis lika mycket. Det är vi vuxna med våra värderingar som påverkar dem.
Jag tror iof att män och kvinnor är olika på något sätt. Vi har olika fysik o.s.v men vi är absolut inte olika på det sättet som att killar är bättre på att mecka med bilar och tjejer är bättre med barn. No way!
Pojke?
Flicka?

RSS 2.0