Utsidan finns inuti

De senaste dagarna har blivit mycket Plagg by Charlotta. Och jag är jätteglad för det. Jag är skitglad att jag vågar, tror t.om. att det kommer att gå bra. Det är en känsla jag har. Men.. jag kan inte låta bli att känna mej lite, lite blottad. Som att jag har vänt upp halsen och strupen. Står helt sårbar. Alla gillar ju uppmärksamhet, jag med, men jag blir ändå lite rädd. Att vara i centrum är egentligen inte mitt naturliga element. Nu har jag ju sagt:" -Jag kan det här! Jag är bra på det här!". Och det är jag ju, det vet jag! Men ändå. Lite sårbar känner jag mej. Och duktiga flickan drar mej i håret och säjer att det måste vara bäst. Bättre än bäst. Och hon har sjuka krav den flickan.

Pretty in pink som förutom att hon gör fantastiska collage och har en sjujädra snygg stil, skriver ibland om psykisk ohälsa och hur det är att leva med deppressioner och äta antideppresiv medicin. Och jag tycker att det är så himla bra! Fram i ljuset med sånt här. Det är inget konstigt och framförallt väldigt vanligt.

Jag har liksom kört fast. I soffan. Hatar när det blir så här. Jag vill gå ut och ta en rask promenad men jag kommer mej liksom inte för. Istället har jag torkat golvet och börjat sortera våra böcker. Ibland förstår jag inte hur jag funkar?



Det är dessutom så att jag ska börja jobba på en egen grej (samt helst skriva lite uppsats..hm) men om ni visste hur svårt det är att motivera sej själv utan andra människor runt omkring sej! Men nu så, här kan jag inte ligga resten av livet.

Någon som har tips på själv-pepp?

Hela dagen har jag försökt att skriva ett blogg-inlägg. Jag har loggat in och stirrat på skärmen. Här skulle man ju kunna tro att det är något speciellt jag har velat förmedla, som liksom har varit svårt,  men nej, det är bara lite vanlig hederlig bloggtorka. Det är bara det att det blivit som en fix idé för mej att hålla bloggen levande. Inte låta den stå oskriven i månader i sträck.

Jag tror att det har med min vilja men ganska stora oförmåga att fullfölja saker att göra och min vilja att ändra på det. Jag lägger allt för ofta ned. Och nu ska jag inte lägga ned! Även om det handlar om en liten, inte speciellt läst blogg. På något vis blir det som ett sätt för mej att visa att jag faktistkt kan bli klar med något. Ja, och då väljer smarthuvudet att bli klar med en blogg, ungefär en av de saker i världen man aldrig blir klar med. Nej, så är det ju inte, att det är bara bloggen men det är allt en liten del i det hela.

Härmed ska jag bli en organiserad punktlig och duktig person som skriver sina blogginlägg och äter gröt till frukost...typ. Ha, ha.. kommer aldrig att hända! Men lite så där lagom skulle väl vara fint?

Jag ska bara meddela att det inte är lätt att vara Lotta idag. Inte lätt alls! Pms-monstret har slagit sina käftar runt mej med full kraft. Det brukar vara olika det där. Ibland, eller oftast är det rätt milt även om jag blir lite tjurig men den här gången. Herrejösses! Jag har gråtit för att jag såg en gris på TV. Det hände inget hemskt med grisen. Men jag grät iallafall. Grät för att jag tycker det är så fina djur och för att så många människor äter bacon och för att så många små griseknoar får sätta livet till då. Ja, ni hör ju! Det är inte lätt. Inte lätt alls.

Igår när jag gick på stan fick jag de första vårkänslorna. Det var varken speciellt varmt eller speciellt fint väder men asfalten var bar och luften var så där....vårig.

Nyår. Fyrverkerier och massor med glada människor runtomkring. Snöstorm och snö i håret. Och du trär en ring på mitt finger med glittrande ögon. Vi skrattar. Busigt!

Ibland kan jag nästan tro att det är något fel på mej. Jag lider av någon slags inneboende rastlöshet. Jag måste göra något, ha något på gång. Något spännande, något kul. Äventyr! För om jag inte har det så kortsluter jag mej liksom. Kan bli sittande rätt upp och ned. Obeslutsam.

Även jag ger mej in i könsdebatten gällande barn. Eller mer, jag har några små åsikter:

Det som irriterar mej mest när man diskuterar pojkar och flickor och likheter/olikheter, är att människor, hur jämställda och könsneutrala de än tycker att de är ofta utgår från pojkar som norm.
Alltså så här: Rosa kjol är fult. En liten tjej med rosa kjol är förtryckt. Blå tröja och strumpor med bilar är fint. En liten tjej med de kläderna har naturligtvis förståndiga föräldrar.

Sällan talar vi om att det är viktigt för små pojkar att få göra traditionellt kvinnliga saker. Tjejer ska istället tuffa till sej. Alltså, vi utgår från att det manliga är det fina och rätta. Okej, till viss del beror det väl på att kvinnor faktiskt har varit förtryckta, inte haft rösträtt så himla länge egentligen. Men ändå. Det är precis som det klassiska: Tjejer shoppar och är intresserade av kläder = fjantigt. Killar meckar med bilar och håller på med tekniska prylar = tuff och smart syssla. Tjejer som meckar med bilar och håller på med tekniska prylar = tuff tjej. Killar som shoppar och är intresserade av kläder =fjolligt.



Kort sagt vill jag nog säja att vi måste hylla det som setts traditionellt kvinlligt. Det är lika bra. Lika mycket värt. Killar ska få bära rosa hur mycket de vill!

Jag har alltid tyckt att hypokondri har varit lite larvigt. Har alltid viftat bort konstiga kropsliga symptom med ett äh. Men tji fick jag. Jag är nu själv drabbad å det grövsta. Skitjobbigt är det.

Jag tror det började så smått när min pappa dog och har sedan exkalerat med tiden. Det är nog inte så konstigt egentligen eftersom det har varit mycket sjukdom och död kring mej de senaste åren. Men det är inte roligt! Inte roligt alls!

Jag blir rädd för nästan allt. Och då är jag mest rädd för allvarliga sjukdomar som hjärtsjukdomar och stroke. Ont i bröstet p.g.a halsbränna blir hjärtfel per automatik. Ont i huvudet kan vara allt möjligt farligt. Ibland skrämmer jag upp mej själv så mycket att jag blir svimfärdig (och då blir jag så klart rädd för det). Jag är också lite av en pina för omgivningen då de hela tiden måste försäkra mej om att jag inte har allvarliga åkommor.

Ibland blir det nästan parodiskt: Någon gång pratade jag med Daniel om mitt skenande hjärta, vilket så klart beror på att jag snusar, men som jag då var övertygad om var något allvarligare fel. Daniel sa något i stil med: "- Hur stor är chansen att du har fel på hjärtat. Du är ung och har ingen i familjen med hjärtproblem" varpå jag stammade: "Jo, morfar hade hjärtproblem". Daniel replikerade: "- Men herregud, din morfar blev 91 år gammal!!" Och sådär håller jag på.

Underbaraclara skriver idag om att vara en duktig flicka. Att man nästan måste ha någon som säjer till en att man ska ta det lugnt för annars får man skuldkänslor. Jag känner så igen mej fast jag nu inte är gravid som henne.
Men åh, vad jag önskade mej att någon bara ville krama mej, bädda ned mej och säja: "-Men du är ju utmattad lilla vän". För det har varit så jävla, jävla, jävla mycket. Och duktiga flickan i mej säjer att jag måste fixa allt. Se till att alla har det bra. För mej är det ingen fara med. Nejdå, jag klarar mej. Och inte är det så farligt det som hänt mej. Så tänker jag. Men det är f*n visst farligt!! Min mamma fick bröstcancer, min pappa låg sjuk i 8 månader för att sedan dö och nu har min mamma fått MS. Och javisstja, mitt i alltihop dog morfar också. Samtidigt försökte jag klara mej genom en utbildning och tyckte att jag var så dålig för att jag inte riktigt orkade. Och jag tillåter mej aldrig riktigt att tycka synd om mej själv. Men det är faktiskt lite synd om mej. Jag saknar pappa som fan och jag vill att mamma ska bli bra (fast det har blivit mycket bättre). Och jag vill bara vara liten och att någon annan ska ta ansvaret. För jag känner att jag är på kanten. Jag andas ytligt, hjärtat slår hårt, jag finner mej gång på gång stående i ett rum där jag visst skulle göra något utan att komma på vad det var.

Idag tränar jag. Tränar på att göra ingenting. Måste lära mej!. Allt sedan pappa blev sjuk alla händelser som sedan följde har gjort att jag har så himla svårt att bara slöa. Slöa utan att känna dåligt samvete, utan att tycka att jag borde göra något.

I hela mitt liv har jag gått omkring och varit ängslig. Ängslig för vad hon och hon och hon eller han skulle tycka, tänka om mej om jag gjorde si eller så.
Det är rätt tragiskt, hur länge jag burit på den ängslan utan att kunna släppa den. Man han hört allt: "Ingen bryr sej om vad du gör, alla är upptagna med sej själva, carpe diem..o.s.v" Ni vet...allt det där.
Men de orden betyder egentligen inte så mycket när man är mitt uppe i att just ängslas. Ängslas, oroa sej över allt.

Det tog lång tid. Alldeles för lång tid innan jag insåg (tänk om jag insett redan på högstadiet. Vilken lycka!) att alla inte alltid kommer att älska mej eller tycka att jag är fantastisk men att bra många fler kommer att göra det om jag visar vem jag är. Att jag är rätt rolig, tankfull, trevlig att vara med, snäll (som typ är det fulaste man kan vara).
Men när man bara blir en grå mus som stryker i hörnen kommer ingen ens att veta vem man är.

Det tog ett tag. Men nu för tiden, när fröken ängslig stryker kring hörnen, är det så himla mycket lättare att avfärda henne. Jag gör det jag vill, jag är den jag är och jag är bra dessutom!! (Och det är så himla mycket skönare att leva så)

Jag tror det! Att man kan välja, fast livet väljer att behandla en rätt jävligt ibland.
Jag kan utan att överdriva säja att de senaste åren inte varit några av de lättaste i mitt liv. En kavalkad av tråkiga saker har gått hand i hand med varandra: Först fick mamma bröstcancer, pappa blev sjuk och dog efter åtta månaders sjukhusvistelse, morfar dog helt oväntat, vi fick lov att avliva vår älskade Puff.
Såklart är det har händelser med olika graderingar av jobbighet men min poäng är att när jobbiga saker händer i ett svep, är det lätt att utbrista: "Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta!", "Varför har jag aldrig tur med något, varför kan ingenting någonsin få vara bra?". Och tro mej, det har jag gjort några gånger men det är ingenting jag mått bättre av.

Visst tycker jag att man ska unna sej att gråta, skrika ut sin frustration och sorg men när man tar på sej offerkoftan så skapar man bara problem för sej själv.

Jag har valt att tänka att livet behandlat mej omilt ibland men det behandlar mej också underbart bra ibland.
Det är inget jag kan styra över. Det enda jag kan styra över är mitt mina egna handlingar, hur jag väljer att se på saker, vad jag väljer att göra med dem. Och det är ändå ganska mycket saker att ha makt över!

Alltså väljer jag att inte tänka att saker drabbar mej för att jag är en person med otur, att mitt liv aldrig kommer att bli bra. Saker kommer alltid gå med dej och emot dej. Om du ska lägga dej ned och dö varje gång något går åt skogen så kommer du inte att ha mycket till liv.

Det har så klart tagit tid och mycket offertänkande att komma fram till detta men det är samtidigt det bästa jag kommit fram till i mitt liv.

Så här tycker jag. Hur tycker du?

I morse fick vi lov att avliva vår älskade lilla Puff-kisse. Han blev jättedålig igårkväll och i morse kändes det som om det inte fanns något annat att göra. Det gör så ont, ont, ont bara!
Det känns redan tomt även om vi har ett gäng andra katter. Men det spelar ju ingen roll. Jag älskar allihopa på ett alldeles eget vis.

Tittar på fördjupningen i mattan framför soffbordet där han har sin favoritplats och gråter, gråter och gråter lite mer.

Han sov mellan mej och Daniel i sängen i natt och fick somna in i Daniels trygga sällskap på Strömsholm. Det känns skönt att tänka på men samtidigt känner jag mej som en svikare.

Fina, älskade kisse! Hoppas du har det bra nu.

Igår sträckläste jag "Skynda att älska" av Alex Schulman. Jag satt på tåget på väg hem och grät. Det är bland det finaste, vackraste jag läst. Ett kärleksfullt porträtt av en pappa utan att det blir helgonförklarande eller slibbigt. En bok om hur det känns att förlora någon till något. Hur man hanterar sorgen. Jag känner igen mej så offantligt mycket i den efter pappas död. Hur man sakta märker att något händer, hur den man älskar inte orkar mer. Sjukhuskorridorer som blir vardag, minnen som plötsligt visar ser så oerhört dyrbara. Jag tror att alla som förlorat någon nära kan känna igen sej. Det måste inte vara av ålder som i fallet med boken. Sjukdom som plötsligt tar den kära ifrån en känns nog likadant.

Boken hjälpte mej kände jag när jag satt på tåget och grät stilla för mej själv. Jag har också skjutit ifrån mej, inte orkat tänka på pappa. Inte gå in i minnena. Jag har inte gråtit speciellt mycket över hans död. Det är ju så man tror att man ska göra innan. Jag trodde iallafall. Att man ska skrika: NEEEEEEEEJ! sådär som på film men saken är den att något kan göra så ont att tårar känns banala, att de helt enkelt inte räcker, att man inte vågar ta in känslan för att man är säker på att gå under då.

Jag har ett kort på min pappa på en hylla. Ett kort som jag ser varje dag men ändå vågar jag inte riktigt titta på det. Det sveper förbi i periferin, jag ser det flera gånger om dagen, men när jag någon gång försöker titta, riktigt titta på det kortet, se honom i ögonen så brister det och jag vågar inte. Men jag måste. Det förstår jag nu. Jag måste gråta riktigt mycket, jag måste tänka på hans varma händer som var lite skrovliga av arbete. Som rispade i kläderna när man kramades. Hans doft: lite tvål, lite rakvatten, lite ny arbetssvett och lite skog.

Igår tittade jag på Diagnos okänd på trean. Det träffade en nerv i mej på så himla många olika sätt. Gårdagens program handlade om Risto som fick oförklarliga svimmningsanfall eller kanske mer som frånvaroattacker. Han var helt borta en stund, tittade bara rätt ut i tomma luften och ingen kunde få någon kontakt med honom. Just det var så himla jobbigt att se. Ungefär så blev min pappa när han fick sina epileptiska anfall. Det är en tortyr att inte veta när nästa anfall ska komma, att inte veta när telefonen ringer och något hänt, när man ringde pappas mobil och han inte svarade och vassa knivar av is högg i magen. Tänk om, tänk om något hänt?

Nu slutade det lyckligt för Risto. Hans anfall berodde på någon typ av blodtrycksfall och kroppens kompensation mot det och var totalt ofarliga. Han kunde åka på semester med sin fru och behövde inte oroa sej mer.

Det som är anmärkningsvärt med historien och som känns jättejobbigt, hemskt och ofattbart och alltför bekant...är att Risto hade levt med dessa symptom under tre år. Man kan ju då tänka sej att han måste ha uppsökt läkare och ingen har kunnat förklara vad som sker med honom. Utifrån vår familjs erfarenhet så vågar jag inte ens tänka på hur många diagnoser han fått så som min pappa fick. Hur dålig uppföljningen var. Hur ingen aldrig någonsin visste något.

Är det inte hemskt att det ska till ett TV-program, jag säjer det igen: Ett TV-PROGRAM för att lösa någons sjukdomsproblematik? Det är hemskt men det förvånar mej verkligen inte. Min pappa fick aldrig den hjälpen. Han utreddes aldrig grundligt. Han är död idag och jag tror verkligen inte att han skulle behöva vara det.

Jag skulle kunna berätta om alla tårar, allt tjat på läkare, alla läkare som betett sej otroligt arrogant (t.o.m när pappa låg på sin dödsbädd), all kamp..men jag orkar inte....

Nu tänker jag skriva om något som jag egentligen inte vill skriva om, men som jag känner att jag måste börja bearbeta i någon ände.
Så här är det: Jag märker mer och mer att jag har ett sådant otroligt självdestruktivt beteende. Inte så att jag skadar mej själv fysiskt på något sätt, men psykiskt.
Jag tillåter aldrig mej själv att lyckas. Det går inte. Jag ska förklara!
Jag har massor med exempel på när jag skadar mej själv:

*Jag försöker tappa några kilo i vikt. Det går jättebra, är inte ens jobbigt. Då, när jag har som mest flyt lägger jag av. Bara rakt av. Äter pizza istället tills jag väger mer än jag gjorde innan.

*Jag är duktigt i skolan. Det är jag faktiskt! När jag har gjort någon uppgift extra bra, fått massor med bra kritik så struntar jag i att göra nästa uppgift. Låter det bara vara.

*Mitt eget lilla "företag" går superbra. Jag kan faktiskt dra in bra med pengar på det jag gör och jag får massor med beröm av kunder för kläderna jag gör. Då saktar jag av, slutar. Låter bara bli.

Det finns massor med mer. Det här var bara litegrann.
Det verkar ju enkelt att lösa egentligen kan man tycka. Bara att köra på, bara att ändra beteendet. Men det är jättesvårt! Och då är jag ändå medveten om att det är precis så här jag gör. Det jag inte förstår är vad det kommer ifrån? Jag har växt upp med otroligt peppande föräldrar som alltid stöttat och tyckt att jag varit fantastisk.
Ju mer jag tänker på det så känner jag ju att jag vill lyckas med saker (så klart!) men att jag inte törs. Lyckas man inte kan man inte heller misslyckas. Fast det är inte bara så enkelt. Det är en skräck för att bli för lycklig på något sätt. Blir man för lycklig kan man också bli fruktansvärt olycklig.

Om jag tänker på vad som kan ha påverkat mej bakåt i tiden så är det enda jag kommer att tänka på en otroligt dominant kompis under låg, mellan och högstadietiden. En tjej som var så sjukt manupulativ att hon kunde få mej att känna mej som bäst i världen för att sedan sänka mej snabbt som sjutton. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, det var fånigt, töntigt. De tillintegörande blickarna jag fick när jag för en gångs skull tog egena initiativ bröt ned självkänslan snabbt. Jag har det med mej än idag. Får fortfarande upprepa för mej själv att min åsikt är lika rätt som alla andras, att jag har rätt att känna och tycka som jag känner. Att folk inte automatiskt tycker att jag är en tönt i alla nya situationer med nya människor.

Men vad sjutton gör jag? Jag känner att jag nog borde prata med ett proffs om det här så att jag kan bryta mönstret och bli av med gammalt bagage. Så länge har jag börjat affirmera varje dag, ofta. Ungefär så här:

Jag klarar av att lyckas! Jag får lyckas! Det är inte farligt för mej att lyckas!

Kom gärna med era åsikter. Någon som känner igen sej eller har någon egen idé?

(Jäklar vad skönt det var att skriva om det här!)

Hittade ett kollage på min gamla blogg som tål att visas igen. Finaste och bästa mannen i hela världen. Som jag älskar dej! Ingen förstår mej som du, ingen delar min sjuka humor riktigt lika bra som du, ingen kommer med så kloka råd som du. Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle ha klarat tiden efter pappas död utan dej. Trodde inte att det skulle vara möjligt att vara så kär i någon efter sju år!

Snart är det nära nog ett år sedan pappa fanns hemma i mina föräldrars hus tillsammans med mamma. Ett år sedan allt var som vanligt. Ett år kan vara så långt men också så kort. Jag saknar, saknar, saknar! Tid läker inget. Ibland känns tiden som en kil som lägger sej mellan mej och pappa. Det blir längre och längre sedan dagen vi sist såg.

Ibland ber jag om bara, bara en gång till! Låt mej bara få prata med honom en gång till! Snälla någon som bestämmer sånt. En endaste liten gång till! Jag behöver hans råd och hans lugn. Fortfarande har jag inte greppat att död är något oåterkalleligt, något som inte går över. Jag tror fortfarande att det ska gå över och bli bra.

I mitt huvud finns hans röst, jag hör den. Jag vet att jag möjligen har honom på film någonstans. En kort filmsnutt där man hörde honom prata har jag tittat på men jag vågar inte se eller leta efter resten. Är så rädd att det inte ska finnas trots allt, är så rädd för hur det blir när jag ser honom som han var.

Du skulle ju aldrig försvinna, du skulle alltid finnas. Vad är det här? Är det på riktigt?