Utsidan finns inuti

Idag vaknade jag upp och kände mej helt okej. Lite täppt och lite hostig men inte farligt. Nu ska handsprit bli min bästa vän (bara jag hittar den). Har varken tid, lust eller ork att bli mer sjuk. Det var mest det.

Idag är jag bitter som f*n! Hela två dagar fick jag vara frisk sedan förra förkylningssvängen innan nästa sommarförkylning tog plats med full kraft. Sitter här i värmen och bara nyser och nyser. Jag vill ju bada och åka på utflykt. Jag vet att det är lyx att bara ha en förkylning att gnälla över i den här hemska världen. Fast i alla fall, i min lilla privata värld, är det rätt jobbigt.

Förutom att jag var lite bakis i morse när jag vaknade så var jag också superduperförkyld. Idag är en dag för utflykt och bad. Jag spenderar den dock på soffan med hela huvet fyllt med snor, ihärdigt snytande, så att min näsa nu intagit en hallonröd nyans. Men det ska ju vara helt rätt nyans i sommar har jag hört. Alltid något.

Igår var min finaste Agneta hemma hos mej och vi hade det så himla mysigt och kul som bara vi kan ha. Jag är så himla tacksam över att ha henne i mitt liv. Min fina, kloka, smarta, söta vän. Egentligen är vi rätt olika fast ändå inte. Agneta är supersmart, framgångsrik chef och jag är mer en virrig konstnärssjäl. Men vi klickar så himla bra.

Eller god förmiddag kanske? Väcktes av ett sms från lillebror i morse: "Snälla, ring mej!". Trodde det hänt något men det lilla livet hade tydligen bara tråkigt. Man vet liksom aldrig. Sist han ringde så hade han kört en kökskniv genom tummen så jag har rätt att vara nojjig.

...så loggar jag bara in på bloggen utan minsta aning om vad jag ska skriva.....

....tog vi tåget till Stockholm...

Jag får ont i magen och gråter när jag tänker på vad som hände i Norge. Tänker på de som inte får hem sina älskade. Älskade människor som bara skulle åka på ett trevligt läger eller gå till jobbet. Hur farligt låter det på en skala? Det visade sej vara livsfarligt.

Den här förkylningen jag dras med vill inte riktigt ge med sej. Drygt. Fattar inte var den kommer ifrån heller? Har inte träffat en endaste förkyld människa. Men det är klart, jag har ju varit ute och rört mej en hel del, åkt tåg och så.

Avanna-Anna skriver självutlämnande och klokt om kropp och kläder här. Det handlar om att inte tycka att man kan ha de kläder man vill, att man inte har kroppen för det. Och det är ju i och för sej inte konstigt när de stora modebloggarna samt lookbook och chictopia kryllar av smala människor med gasellben.

Jag tänker på två saker när jag läser inlägget. Dels att det är konstigt och märkligt tröstande att Anna som är så jäkla snygg känner så och dels att vi måste föra vår egen lilla kamp mot idealen. Jag försöker tänka så och klä mej i det jag vill. Trinny och Susannor i all ära men jag kan tycka att det är lite tråkigt att klä sej efter sin kropp hela tiden. Ni vet, empireskärning om man har putmage (funkar inte förresten, folk tror bara att man är på smällen), botcutben om man har tjocka lår, långrandigt om man är kort. Smart? Säkert! Men lite tråkigt också.

Jag väger minsann inte några 55 kg till mina 172 centimeter men jag försöker tänka på att hylla min kropp. Gilla att jag är kurvig. Kolla på fina bilder på Marilyn Monroe och känna mej lite peppad. Testa ändå. Jag kanske inte ser ut exakt så här i de här kläderna t.ex. men det betyder inte att det inte kan vara snyggt ändå!

Jag avgudar verkligen mina katter, det gör jag. Men. Ibland. Känns det som om jag för en något ojämn kamp gällande städningen här hemma. Här är några exempel:

Dåligt

Jag skulle ha två avslappnande men ändå effektiva veckor hade jag tänkt. Men tydligen kände kroppen att det var bättre att starta upp med en rejäl förkylning. Nåja, än är det bara söndag.

Nu är jag hemma! Idag har vi sovit lääänge, städat lite och besökt Daniels fina, fina mormor. Nu sitter jag i soffan med ett glas rosé inom räckhåll och project runway australia i datorn. Det är minsann också en lördag!

....bör man inte göra några av dessa saker:

Åker en tur med mamma till Gävle idag för att skriva på kontrakt och så. Missförstå mej rätt, det är skitmysigt att vara där med henne. Känns bara som jag aldrig är hemma hos mej. Just nu vill jag att Daniel ska få semester någon gång så jag kan vara med honom hur mycket som helst! Min fina, fina, bästa. Och jag vet, jag är som en fjortis som nyss skaffat pojkvän men jag älskar ju människan så jädra mycket!

Hittade det här blogginlägget hos bloggkommentatorerna. Det är stackars Engla som rört upp himmel och jord (igen) med en baddräkt. Jag tror jag har skrivit om detta förut men jag kan inte låta bli att uppröras av vad människor, och vad jag antar, andra kvinnor har för konstiga bakåtsträvande åsikter vad gäller hur man egetligen får klä sej som mamma. Mörkrädd blir jag! I kommentarerna läser jag ett antal inlägg som går ut på att baddräkten är opassande för en tre-barnsmamma. Va? Finns det en speciell klädkod för såna? Och förresten! Hej 50-tal! Jag ser att du är tillbaka! Kvinnokampen? Hallå? Har du gått och lagt dej?

Alltså, det är inte som förr va, när man kunde vara ute till tidigt i ottan och ändå vara rätt så lärkpigg dagen efter. Jag har just nu intagit ryggläge i soffan och ligger här och åmar mej för mej själv och katterna över min onda rygg. Och. Det. Var i förrgår jag var ute på dåligheter. Jisses!

Nej, jag struntade i att trotsa några demoner. Istället åkte jag och hälsade på bästa Emman i Stockholm och hade en sjukt härlig dag. Vi åkte och badade och hade picknick på dagen, åt pastasallad och drack rosé på ett stenblock vid vattnet och pratade ända in till kvällen som dessutom var en sån där härlig sammetsvarm sommarkväll. Sen åkte vi hem till Emma och drog på oss finstassen, fortsatte ut på stan och dansade salsa (vilket jag aldrig gjort förut). Så himla kul det var! Blandat med människor, folk bjuder upp hela tiden och är pigga på att lära ut sina kunskaper. Det innebar konstant dans till halv tre på natten. Idag när jag vaknade upptäckte jag att det satt sina spår i kroppen. Har sån sjuk träningvärk i benen, höfterna, magen och så bränns det under fötterna. Men det måste ju innebära att det är sjukt bra träning!

Nu är det Power-Meet i stan. Skitkul tycker de flesta - småläskigt tycker jag. Varje år när denna tilldragelse äger rum brukar jag se till att försvinna från stan. Jag lider nämligen av lätt raggarfobi vilket säkerligen baseras på mina upplevelser som liten fjortis.

Min raggarhistoria ser ut så här: En av mina vänner var tillsammans med en raggare när vi gick i högstadiet. I Leksand som jag kommer ifrån ska man inte vara tillsammans med raggare. Man ska vara tillsammans med hockeykille! Så såg det i alla fall ut när jag gick på högstadiet under 90-talet. Att synas tillsammans med raggare var som att stämplas som spetälsk (tyckte mitt tonårsosäkra jag i alla fall). Därför har jag tillbringat åtskilliga stunder ihopkrupen i baksätet på den där kompisens killes raggarbil och hoppats att jag inte syntes eftersom jag var nödd och tvungen att åka med ibland. Dessutom ängslades jag över att de spelade musik så högt. Herregud, lite diskret om jag får be. Och så hade de ett så himla vulgärt språk. De kallade flickvänner...eh... (nu rodnar jag lite)... hål! De var lätt främlingsfientliga och allmänt högljudda. Och jag skämdes samtidigt som jag ville vara med min vän.

Jag vet inte vad det är men de senaste gångerna jag hört eller sett Håkan Hellström har jag börjat gråta. Har inte lyssnat på honom så mycket på senaste, varför är obegripligt. Jag köpte den lilla rosa första skivan strax före att min pappa fick en stroke för många år sedan och aldrig har en skiva hjälpt mej så mycket, tröstat så mycket. Ända sedan dess har Håkan varit min privata tröstare och peppare beroende på humör. Det fina är att han många andras privata tröstare och peppare också. När jag kollar på allsång på Skansen och ser ett publikhav med tonåringar som är lika begistrade som jag var på min första konsert, trots att de inte kan ha varit mer är 4-5 år när den där första skivan kom, så tycker jag att det är så fint.

När det är så här varmt och underbart fattar jag inte hur vi ens överlever genom vintermånaderna med antingen iskyla eller snöslask. Det är så här det ska vara ju!

Jag vet ju själv, jag har svårt att ta till mej bloggar utan foton. Ändå är jag så jäkla dålig på att ta kort till den här bloggen. Fattar inte. Har verkligen nästan alltid kameran i väskan men ändå blire inga bilder. Kanske är jag kvar i den där "pinsamt-att-fota-sjukan". Typ: Här sitter vi och fikar och då ska jag helt plötsligt hala fram kameran och ta kort på min bulle. Och ändå uppskattar jag själv bildfyllda bloggar (inte på bullar just då kanske, men ni fattar grejen!). Och förresten, inte såna där mastodontinlägg med s.k bildregn. Tar ju evighet att scrolla sej igenom...

Jag kapitulerar! Jag åker tillbaka till Dalarna igen. Var inte så kul att vara hemma när Daniel har extremt mycket på jobbet och därför tittar hem framåt kvällskvisten och vännerna fortfarande inte fått semester. Då åker jag faktiskt hellre hem till mammsen och får sällskap, känner gräset under fötterna och njuter av det vackra landskapet.