Utsidan finns inuti

Själv har jag ätit antideppresiv medicin i nästan tio år räknade jag efter här om dagen. Jag tänker så här: Mina seretoninnivåer i hjärnan är helt bananas. Jag behöver hjälp att hålla dem i schack precis så som en diabetiker behöver inslulin. Jag har alltid varit extremt hudlös, oroat mej massor och överanalyserat saker i det oändliga. Min medicin ger mej hud. Ett skydd. Jag brukar tänka att utan den har jag inget skydd. Allt går rätt in i mej. Inget studsar av. Jag kan inte borsta av mej något. Men med är jag som vem som helst, eller ja, en mer samlad person i vilket fall.

Det finns såna missuppfattningar om antidepprisiva mediciner. Att man blir avtrubbad, beroende o.s.v. Så är det ju absolut inte. Det enda jag kan känna är att precis som medicinen kapar mina dalar, kapar den också mina toppar. Men absolut inte på ett sätt som gör mej nollställd. Jag kan fortfarande  bli rusigt lycklig och glad. Jag kan fortfarande bli himla förbannad och ledsen. Och beroende blir man inte. Jag tar precis samma dos av medecinen som när jag började. Den har depå-effekt, d.v.s den lagras i kroppen. Man känner alltså ingenting när man tar en tablett.

Men det är klart, visst skulle jag vilja trappa ned bara för att slippa stoppa i mej tabletter varje dag. Sakta, sakta. Men det är ett himla projekt. Man måste ha tiden att må dåligt.

Jag är totalt öppen med att jag äter medicin. Berättar det för vem som helst. Vägrar skämmas. Varför skulle jag? En sak som förvånar mej är att människor kan bli chockade när jag  är så öppen med det. Typ: Är det inte jobbigt att prata om? Nä, absolut inte. Jag är den jag är.