Idag har jag varit hos tandläkaren. Det är grymt psykiskt påfrestande för mej. Inte för att jag har tandläkarskräck på det viset, jag är inte rädd att det ska göra ont. Jag är mer rädd för att bli dömd eftersom jag har så sköra tänder. Mina tänder krakelerar helt enkelt, går sönder och faller bort vilket resulterat i några gluggar i överkäken och några alldeles trasiga tänder. Det handlar alltså inte om dåligt skötta tänder och massor med karies. De går bara sönder och då fäster ju såklart de små tandtrollen i de skrovliga ytorna och så blir det hål också.
Det är alltså därför jag tycker att det är jobbigt att gå till tandläkaren. Har blivit så himla illa behandlad. Fått kränkande frågor som: Äter du för mycket godis och går upp på natten och äter? (Nä, jag sover då och jag äter jättesällan godis) Borstar du tänderna ordentligt? (Alltså, ser jag så jävla ofräsch och äcklig ut?) och en gång tog en tandläkare tandtråd och körde frenetiskt mellan mina tänder tills det blödde och tyckte: Aha, du använder inte tandtråd. Det är därför!!
Det kanske inte låter som så farliga saker men man får ha i åtanke att jag då redan berättat för dem hur läget är, att jag sköter mina tänder minitiöst,borstar flera gånger om dagen, är ju så jäkla rädd för att de ska gå sönder mer. Trots det har jag aldrig fått någon hjälp med det egentliga problemet. Jag har mest bara blivit misstrodd. Därför har jag inte varit till tandläkaren på tre år.
Men idag bytte jag till en ny tandläkare som Daniel gillar och går till. Och jösses vilken skillnad det var! Han utstrålade: Men äsch, det här är ju ingen fara och sen tog han tusen röntgenbilder för att utreda problemet ordentligt (är lite rädd att jag är lätt självlysande nu) och så har jag en ny tid då vi ska diskutera lösningar. Känns jättebra.
Jag berättar om det här eftersom jag vägrar tycka att det är skämmigt. Som tur är har jag fina framtänder så detta är inget som syns och så har jag två helt intakta mjölktänder kvar. Det ni!
