Hypokondri

Jag har alltid tyckt att hypokondri har varit lite larvigt. Har alltid viftat bort konstiga kropsliga symptom med ett äh. Men tji fick jag. Jag är nu själv drabbad å det grövsta. Skitjobbigt är det.

Jag tror det började så smått när min pappa dog och har sedan exkalerat med tiden. Det är nog inte så konstigt egentligen eftersom det har varit mycket sjukdom och död kring mej de senaste åren. Men det är inte roligt! Inte roligt alls!

Jag blir rädd för nästan allt. Och då är jag mest rädd för allvarliga sjukdomar som hjärtsjukdomar och stroke. Ont i bröstet p.g.a halsbränna blir hjärtfel per automatik. Ont i huvudet kan vara allt möjligt farligt. Ibland skrämmer jag upp mej själv så mycket att jag blir svimfärdig (och då blir jag så klart rädd för det). Jag är också lite av en pina för omgivningen då de hela tiden måste försäkra mej om att jag inte har allvarliga åkommor.

Ibland blir det nästan parodiskt: Någon gång pratade jag med Daniel om mitt skenande hjärta, vilket så klart beror på att jag snusar, men som jag då var övertygad om var något allvarligare fel. Daniel sa något i stil med: "- Hur stor är chansen att du har fel på hjärtat. Du är ung och har ingen i familjen med hjärtproblem" varpå jag stammade: "Jo, morfar hade hjärtproblem". Daniel replikerade: "- Men herregud, din morfar blev 91 år gammal!!" Och sådär håller jag på.

Lite bättre blev det när jag läste den här boken om oro. Den handlar mycket om att gå in i känslan man har istället för att försöka bortförklara den med "räddningstankar" och att avpersonalisera de tankar man har. Men det är något jag måste jobba på hela tiden. Det är också därför jag skriver det här inlägget eftersom jag tror att det är jättebra att prata om allt jobbigt.

Kommentarer
Postat av: fifi

Jag var mycket mer hypokondrisk förr, jag hade hjärntumörer, diabetes, reumatism och allt möjligt. Men sedan gick det över och jag blev nästan tvärt om; det är aldrig något fel på mig. Lustigt det där. Men att du fick lite hypokondri efter din pappas död är väl inte så konstigt? Då fick du ju se att det faktiskt går att bli väldigt väldigt sjuk. Usch!



Tack så mycket för din fina kommentar! Det blir nog bra, alltihop blir nog bra, så känns det nu i alla fall. Och det blir så lätt att jag slänger mig med en massa konstiga förkortningar och ord, är helt insnöad!



kram

2011-02-11 @ 09:37:15
URL: http://fififantastic.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0