Göra ingenting
Idag tränar jag. Tränar på att göra ingenting. Måste lära mej!. Allt sedan pappa blev sjuk alla händelser som sedan följde har gjort att jag har så himla svårt att bara slöa. Slöa utan att känna dåligt samvete, utan att tycka att jag borde göra något.
Jag tror det började här: Jag bodde hemma när pappa blev sjuk, var 21 år och rätt avslappnad. Men från den dagen, första gången ambulansen kom och hämtade honom, har jag alltid känt att jag måste vara redo på något vis. Redo för mej innebär att hemmet måste vara städat, att jag måste vara duschad, klädd och sminkad. En hel dag i mysbyxor utan att tvätta håret har varit så extremt svårt. För man vet ju aldrig, vet aldrig om något kommer hända. Om man måste iväg i all hast för att sitta i ett ogästvänligt väntrum på ett sjukhus och känna ångesten gnaga i magen.
Det låter kanske dumt. Måste man iväg så måste man! Man kan väl åka i mysbyxorna?! Men det har inte varit riktigt så enkelt. Det har varit som ett skydd. Gör jag det här så händer det inte!
Det har också varit ett sätt att inte visa mej sårbar, att ha koll på läget. Vara samlad och i ordning. Inte låta ambulansmännen (eller vem det nu må vara) komma in i min vardag där jag inte har mitt pansar på, där jag bara är jag. Så var det den där första gången och jag kände mej så naken och utsatt där jag satt i väntrummet med flottigt hår, gamla jeans och en turkos munktröja (som jag sen aldrig använde igen)
Dessutom blev det så att jag blev alldeles fanatisk i mitt sätt att "hjälpa till". Tänkte på något sätt att om jag underlättade hemma. Fixade och gjorde så att allt var perfekt så skulle inget hända. En dag att inte göra någonting fyllde eller fyller mej med ångest. Jag inser ju logiskt att det här bara är en massa skydd. Ett sätt att hantera ångest. Men nu har jag insett att jag måste varva ned. Lära mej att bara vara utan att göra upp mentala listor över allt som måste fixas. Kunna njuta av en dag utan krav. Jag kan inte hindra livet och det som händer genom yttre handlingar. Måste vara här och nu. Lära med acceptans.
Så jag tränar. Sitter här i mysbyxor, oduschad med håret i oordning...fast jag har dammsugit lite... bara lite..
Kommentarer
Trackback
