Dag 02: Min första kärlek
Oj, jag är en person som har haft himla lätt att bli förälskad under åren. Otaliga kärlekar, otaliga olyckliga, otaliga lyckliga. Men kärlek. Riktig kärlek.
Vi börjar med min första barndomskärlek: Mannen med den vita hjälmen.
När jag var liten, sisådär 5 år, hade jag min första förälskelse. Det var en kille med vit hjälm som brukade åka förbi vårt hus på motorcykel (eller var det en moped?). Det kan ha varit vem som helst. En gubbe eller en ung kille. Man såg ju inte för hjälmen. Men i mitt huvud var mannen i den vita hjälmen en riktigt snygging, charmör som jag stolt förkunnade för pappa att jag var kär i och skulle gifta mej med.
Sen var det förståss Johannes som brukade ligga i mitt knä på dagis, som sa att han var jättekär i mej. Synd bara att jag hellre ville ha hans äldre bror. Men han var ju kär i min kompis Marianne så det gick ju inte.
Kärlekar i vuxen ålder
Svårt men ändå superenkelt. Jag har varit kär, så kär i alla möjliga. Alltid på ett passionerat "han-är-den-ende-och-vill-han-inte-ha-mej-så-blir-jag-aldrig-kär-igen"-vis. Men så har det gått någon månad och föremålet för min heta låga har växlat. Det finns killar som jag varit så kär i som jag idag, i backspegeln kan skatta mej lycklig för att det aldrig blev något. Herregud.
Men min första riktiga kärlek, och nu tänker jag vara skittråkig eller obotligt romantisk (välj själv) är min D. Jag kan ärligt säja att jag aldrig har haft dom känslor som jag har för honom varken förr eller senare. Från första stund jag såg honom, såg hur lång han var och hur helt otroliga ögonfransar han har, har jag varit förälskad. Sen har den kärleken djupnat till något alldeles fantastiskt under de år vi har varit tillsammans. Han är en av mina bästa vänner, den som vet mest om mej, som älskar mej villkorslöst, som får mej att känna mej som snyggaste kvinnan i världen. Man säjer att någon annan aldrig kan stärka din självkänsla men jag vet i sjutton om han inte har stärkt min. Så riktigt djup, på riktigt kärlek. Det är Daniel som är min första (och förhoppninsvis) sista kärlek.
First and last (någon form av utveckling..visst?!)
Dag 01: Presentera mej själv
Det här blir en presentation i punktform!
Jag heter Charlotta, är 31 år men känner mej som 15 ibland och 80 ibland. Jag är uppvuxen i en vacker by i Dalarna i ett hus med vita knutar precis vid skogsbrynet tillsammans med pappa, mamma och min 8 år yngre lillebror.
Jag älskar trygghet men motsägelsefullt nog (kanske) också när det händer spännande saker.
Jag är impulsvis och har en "det ordnar sej-attityd". Egenskaper som både är till min för och nackdel. Jag vill att saker ska hända NU, helst igår (roliga saker).
Jag har en passion för kitchiga saker, kläder, böcker, musik och mina vänner och familj.
Jag bor utanför Västerås i en stor tvåa med turkosa och prickiga väggar tillsammans med min kärlek D.
Jag tycker att fördomar och trångsynthet är rent onödigt. (Det förtjänar inget större ord.)
De absolut viktigaste personerna i mitt liv är D, min mamma och min lillebror.
Min pappa dog för två år sedan och jag saknar honom varje dag.
Jag har varit vegetarian i ungefär fyra år. Helt och hållet på grund av kärlek till djur.
Jag är den eviga studenten men ska förmodligen, någongång, inom en närmare framtid, vara klar snart.
Jag är rätt tillfreds med livet i stort och tacksam för att jag har de människor jag har runtomkring mej.
30 dagar
Har hittat den här utmaningen på massor av bloggar och tyckte att den borde vara perfa för att få igång min något haltande blogg. Så 30 ämnen under 30 dagar. Så här:
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Göra ingenting
Idag tränar jag. Tränar på att göra ingenting. Måste lära mej!. Allt sedan pappa blev sjuk alla händelser som sedan följde har gjort att jag har så himla svårt att bara slöa. Slöa utan att känna dåligt samvete, utan att tycka att jag borde göra något.
Jag tror det började här: Jag bodde hemma när pappa blev sjuk, var 21 år och rätt avslappnad. Men från den dagen, första gången ambulansen kom och hämtade honom, har jag alltid känt att jag måste vara redo på något vis. Redo för mej innebär att hemmet måste vara städat, att jag måste vara duschad, klädd och sminkad. En hel dag i mysbyxor utan att tvätta håret har varit så extremt svårt. För man vet ju aldrig, vet aldrig om något kommer hända. Om man måste iväg i all hast för att sitta i ett ogästvänligt väntrum på ett sjukhus och känna ångesten gnaga i magen.
Det låter kanske dumt. Måste man iväg så måste man! Man kan väl åka i mysbyxorna?! Men det har inte varit riktigt så enkelt. Det har varit som ett skydd. Gör jag det här så händer det inte!
Det har också varit ett sätt att inte visa mej sårbar, att ha koll på läget. Vara samlad och i ordning. Inte låta ambulansmännen (eller vem det nu må vara) komma in i min vardag där jag inte har mitt pansar på, där jag bara är jag. Så var det den där första gången och jag kände mej så naken och utsatt där jag satt i väntrummet med flottigt hår, gamla jeans och en turkos munktröja (som jag sen aldrig använde igen)
Dessutom blev det så att jag blev alldeles fanatisk i mitt sätt att "hjälpa till". Tänkte på något sätt att om jag underlättade hemma. Fixade och gjorde så att allt var perfekt så skulle inget hända. En dag att inte göra någonting fyllde eller fyller mej med ångest. Jag inser ju logiskt att det här bara är en massa skydd. Ett sätt att hantera ångest. Men nu har jag insett att jag måste varva ned. Lära mej att bara vara utan att göra upp mentala listor över allt som måste fixas. Kunna njuta av en dag utan krav. Jag kan inte hindra livet och det som händer genom yttre handlingar. Måste vara här och nu. Lära med acceptans.
Så jag tränar. Sitter här i mysbyxor, oduschad med håret i oordning...fast jag har dammsugit lite... bara lite..
