Utsidan finns inuti

I hela mitt liv har jag gått omkring och varit ängslig. Ängslig för vad hon och hon och hon eller han skulle tycka, tänka om mej om jag gjorde si eller så.
Det är rätt tragiskt, hur länge jag burit på den ängslan utan att kunna släppa den. Man han hört allt: "Ingen bryr sej om vad du gör, alla är upptagna med sej själva, carpe diem..o.s.v" Ni vet...allt det där.
Men de orden betyder egentligen inte så mycket när man är mitt uppe i att just ängslas. Ängslas, oroa sej över allt.

Det tog lång tid. Alldeles för lång tid innan jag insåg (tänk om jag insett redan på högstadiet. Vilken lycka!) att alla inte alltid kommer att älska mej eller tycka att jag är fantastisk men att bra många fler kommer att göra det om jag visar vem jag är. Att jag är rätt rolig, tankfull, trevlig att vara med, snäll (som typ är det fulaste man kan vara).
Men när man bara blir en grå mus som stryker i hörnen kommer ingen ens att veta vem man är.

Det tog ett tag. Men nu för tiden, när fröken ängslig stryker kring hörnen, är det så himla mycket lättare att avfärda henne. Jag gör det jag vill, jag är den jag är och jag är bra dessutom!! (Och det är så himla mycket skönare att leva så)