Utsidan finns inuti

I fredags var jag i Gävle och begravde min morfar. Han skulle ha fyllt 91 år. Samtidigt som jag unnar honom den vilan så kan jag inte låta bli att sakna honom. Han var så mycket trygghet, speciellt efter att pappa dog. Det var också lätt att bedra sej och tro att han aldrig skulle dö eftersom han var kristallklar i huvudet. Men det gjorde han. Jag tror att han bestämde sej själv eftersom kroppen inte längre ville som hjärnan. Konstigt att vara utan honom bara. Han har ju alltid funnits. Men begravningen var jättefin. Tror han skulle gillat den (speciellt minnesstunden på fiskerestaurang, seglare som han var) . Jag pratade lite om vem han var på begravningscermonin. Extremt nervöst och ledsamt men också en sån sak som känns bra att ha gjort.

I lördags åkte jag hem för att ha avslutningsfest med mina fina klasskamrater. De här tre åren har gått så himla fort. Jag har lärt känna så många människor som jag är tacksam för att ha i mitt liv. En riktigt rolig kväll med god mat, gott vin och dans, dans, dans.

Kontraster. Men det behöver man!