Utsidan finns inuti

Jag fortsätter på sjukdoms/läkarspåret som jag påbörjade i inlägget under.
Om det är något som gör mej sjukt provocerad, ledsen och ger mej en känsla av maktlöshet, så är det nog den svenska läkaren.(Och nu drar jag verkligen inte alla över en kam - Det finns underbara). Men alltför ofta har jag mötts av, i samband med min pappas sjukdom, en läkare, ofta man, som verkar leva kvar i gamla tiders samhälle, där läkare var något fint, något att högakta vare sej denne gjorde fel eller rätt. Absolut ingen man satte sej upp emot.
Det är anmärkningsvärt att så många, idag på 2000-talet lever efter detta och blir väldigt förvånade om man vägrar att rätta sej. Varför? Varför ska jag visa någon sorts tillgjord respekt för en människa som inte visat att den gjort sej förtjänt av det? (Då menar jag "kiss ass"-sortens respekt för det är såklart att jag respekterar och är hövlig mot alla människor.)
Men varför ska jag lita på, inte få ifrågasätta någon som uppenbart gör fel.
Jag lovar, håret skulle resa sej på era huvuden om ni fick höra hur vissa behandlar en när man är utsatt och orolig för sin anhörig.
Att få lov att ta orden: "Då måste förstå och respektera att jag är orolig för min pappa. Jag har rätt att vara upprörd" när ens förälder ligger för döden är helt ofattbart. Att någon som ändå jobbar med människor inte kan hantera en ledsen människa, inte ha minsta överseende. Det är ofattbart.

Min pappa råkade ut för felbehandlig, och det är ingen lögn, ingen påhittat av en ledsen dotter. Det är fakta. Vi tänker och vill ta tag i det jag, mamma och min bror. Men när man möts läkare som felmedicinerar bort flera år, läkare som opererar berusade och inte åker dit för det. Då tappar man modet lite.