Diagnos okänd och pappa

Igår tittade jag på Diagnos okänd på trean. Det träffade en nerv i mej på så himla många olika sätt. Gårdagens program handlade om Risto som fick oförklarliga svimmningsanfall eller kanske mer som frånvaroattacker. Han var helt borta en stund, tittade bara rätt ut i tomma luften och ingen kunde få någon kontakt med honom. Just det var så himla jobbigt att se. Ungefär så blev min pappa när han fick sina epileptiska anfall. Det är en tortyr att inte veta när nästa anfall ska komma, att inte veta när telefonen ringer och något hänt, när man ringde pappas mobil och han inte svarade och vassa knivar av is högg i magen. Tänk om, tänk om något hänt?

Nu slutade det lyckligt för Risto. Hans anfall berodde på någon typ av blodtrycksfall och kroppens kompensation mot det och var totalt ofarliga. Han kunde åka på semester med sin fru och behövde inte oroa sej mer.

Det som är anmärkningsvärt med historien och som känns jättejobbigt, hemskt och ofattbart och alltför bekant...är att Risto hade levt med dessa symptom under tre år. Man kan ju då tänka sej att han måste ha uppsökt läkare och ingen har kunnat förklara vad som sker med honom. Utifrån vår familjs erfarenhet så vågar jag inte ens tänka på hur många diagnoser han fått så som min pappa fick. Hur dålig uppföljningen var. Hur ingen aldrig någonsin visste något.

Är det inte hemskt att det ska till ett TV-program, jag säjer det igen: Ett TV-PROGRAM för att lösa någons sjukdomsproblematik? Det är hemskt men det förvånar mej verkligen inte. Min pappa fick aldrig den hjälpen. Han utreddes aldrig grundligt. Han är död idag och jag tror verkligen inte att han skulle behöva vara det.

Jag skulle kunna berätta om alla tårar, allt tjat på läkare, alla läkare som betett sej otroligt arrogant (t.o.m när pappa låg på sin dödsbädd), all kamp..men jag orkar inte....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0