Hemma, borta, hemma, borta
...fast ändå hemma på något sätt. Imorgon drar jag och brorsan till Gävle för storstädning och homestyling för hela slanten, hela helgen... phu .
Ska försöka få med mej kameran och ta lite bilder till den här stackars bildfattiga bloggen. Tyvärr har jag inget modem till datorn så den får stanna hemma.
Blåst
Oj vad det blåser ute. Allt vajar och jag har spänningshuvudvärk. Jag får alltid det vid extrema väder. Och väderomslag och när det är fullmåne och åska i luften. Drygt tycker jag.
Annars då, har inte hunnit med så värstans mycket än. Försöker hitta rutiner för hur man jobbar hemifrån (med vad får ni veta sen). Egentligen borde man bara ha vanliga kontorstider. Äta frukost och sätta igång typ. Men det är svårt. För ser jag att det måste dammsugas och diskas så gör jag det. Måste lära mej att mentalt "gå till jobbet" och så får vi städa och plocka på eftermiddagarna. Jepp, så fåre bli.
Annars då, har inte hunnit med så värstans mycket än. Försöker hitta rutiner för hur man jobbar hemifrån (med vad får ni veta sen). Egentligen borde man bara ha vanliga kontorstider. Äta frukost och sätta igång typ. Men det är svårt. För ser jag att det måste dammsugas och diskas så gör jag det. Måste lära mej att mentalt "gå till jobbet" och så får vi städa och plocka på eftermiddagarna. Jepp, så fåre bli.
På fredag åker jag och lillebror till Gävle och plockar lite mer i morfars hus. Får se om vi kanske hinner med något kul också. Blä, det är tungt att plocka ihop i det huset, att tänka sej att någon annan ska bo där, gå på golven, höra hur det knakar så som det gör i gamla hus. Jag har upplevt några av mina finaste barndomsstunder där med hela familjen. Har alltid älskat att vara där. Sånt sitter i väggarna. Men mamma kan ju inte ha två hus liksom.
Hej!
Ville bara säja att jag varit i morfars hus (som ska säljas) med mamma och rensat och därför hunnit med noll bloggning. Så.
Det här med psyket!
Pretty in pink som förutom att hon gör fantastiska collage och har en sjujädra snygg stil, skriver ibland om psykisk ohälsa och hur det är att leva med deppressioner och äta antideppresiv medicin. Och jag tycker att det är så himla bra! Fram i ljuset med sånt här. Det är inget konstigt och framförallt väldigt vanligt.
Själv har jag ätit antideppresiv medicin i nästan tio år räknade jag efter här om dagen. Jag tänker så här: Mina seretoninnivåer i hjärnan är helt bananas. Jag behöver hjälp att hålla dem i schack precis så som en diabetiker behöver inslulin. Jag har alltid varit extremt hudlös, oroat mej massor och överanalyserat saker i det oändliga. Min medicin ger mej hud. Ett skydd. Jag brukar tänka att utan den har jag inget skydd. Allt går rätt in i mej. Inget studsar av. Jag kan inte borsta av mej något. Men med är jag som vem som helst, eller ja, en mer samlad person i vilket fall.
Det finns såna missuppfattningar om antidepprisiva mediciner. Att man blir avtrubbad, beroende o.s.v. Så är det ju absolut inte. Det enda jag kan känna är att precis som medicinen kapar mina dalar, kapar den också mina toppar. Men absolut inte på ett sätt som gör mej nollställd. Jag kan fortfarande bli rusigt lycklig och glad. Jag kan fortfarande bli himla förbannad och ledsen. Och beroende blir man inte. Jag tar precis samma dos av medecinen som när jag började. Den har depå-effekt, d.v.s den lagras i kroppen. Man känner alltså ingenting när man tar en tablett.
Men det är klart, visst skulle jag vilja trappa ned bara för att slippa stoppa i mej tabletter varje dag. Sakta, sakta. Men det är ett himla projekt. Man måste ha tiden att må dåligt.
Jag är totalt öppen med att jag äter medicin. Berättar det för vem som helst. Vägrar skämmas. Varför skulle jag? En sak som förvånar mej är att människor kan bli chockade när jag är så öppen med det. Typ: Är det inte jobbigt att prata om? Nä, absolut inte. Jag är den jag är.
Sär skrivning
Särskrivningar som den i rubriken hatar jag!! Hatar, hatar, hatar. Herrejösses, hur svårt kan det vara? Använd det gamla knepet: En sjuk sköterska eller en sjuksköterska (en sköterska som är sjuk eller en yrkesbenämning). Anledningen till min upprördhet är att jag skulle söka på täckpapp på Bauhaus hemsida men se den sökningen gav inget napp för enligt dem hette det täck papp. Fnys.
Fina ballerina!
Ibland är inte det dyraste det bästa (rätt ofta faktiskt). De här snajsiga leopardballerinorna köpte jag på HM för 50 kr på rean. De sitter som gjutna på mina fötter sen dess. Sköna som tofflor. Får se hur de håller bara...
Vill ha!
Åh, den här skulle jag allt vilja ha (från Gina Tricots exclusive linje). Har utvecklat en förkärlek för jumpsuits fast jag inte äger en enda. Är i sömnadsfasen av en randigt grej dock. Visar sen!
Balkonghäng
Åh, jag trivs på min balkong nu! Den är så pass stor att den känns som en liten trädgård, speciellt nu när vi införskaffat både en rosbuske, en supervacker klematis och en mini-kryddträdgård. Det första jag gör när jag går upp på morgonen är att slå upp balkongdörren och sätta mej med mitt morgonkaffe. Katterna rusar också ut i farlig hastighet!
Så här ser det ut:
Sköna sittplatser med egensydda kuddar
Agnes dricker....
....också morgonkaffe. (Jag är sådär nöjd med det..)
Klätterrosen Coral Dawn som tydligen ska få rosa, doftande blommor.
Klematis med.....
...vackra blommor!
Ny favorit!
Jag har hittat en ny favoritblogg även om den funnits länge. HannaPee! Jisses så skön hon är. Hon är skitrolig, har självdistans och vågar vara ful. Gillar. Skrattar!
Saker som gör livet lite extra värt!
- Att varje kväll krypa ned tätt intill Daniel och somna gott.
- Att ont-i-magen skratta med underbara vänner.
- Att ha diskutioner med samma vänner.
- Att bara hänga med lillebror.
- Att bara hänga med mamma.
- Frukostkaffe på mammas veranda.
- Rosé på vår balkong.
- Att göra iordning sej inför en rolig kväll.
- Att ta en promenad när häggen precis slagit ut och andas in.
- Att ha ett par nya jeans som sitter perfekt.
- Att skor finns!
- Fräknar på näsan.
- Bada på hemliga badplatsen med krokodilen.
- Att vara tillsammans hela familjen.
- Varm katt på magen.
Ängsligheten
Jag är så jäkla trött på ängsligheten som finns i vårt samhälle. Ängsligheten över att inte vara rätt, göra rätt, ha rätt grejer hemma, klä sina barn rätt. Det blossade upp en förfärlig diskution hos Clara eftersom hon visade en klänning som hennes lille bebis-son ägde. Folk stormade. Klänning! Hur kan man sätta klänning på en liten gosse? Förvirrad läste jag igenom kommentarerna. Jag fattar verkligen inte. Varje gång som människor upprörs över något som är utanför normen så känner jag bara: Orka. Det är ett spädbarn vi talar om här. Ett spädbarn!! Han bryr sej väl inte om genus och om människor tror att han är en flicka. Sedan tror jag verkligen inte att Clara kommer att trycka på honom en volangklänning när han börjar skolan för att "prove a point".
Jag blir också så himla tacksam mot mina egna föräldrar. Så otroligt softa. De har aldrig hållit på och ängslat sej. Lillebror ville ha Barbie. Pappa köpte barbie. Lillebror sov i mina gamla nattlinnen när han var liten för att han tyckte det var skönt. Inget konstigt. Det enda som har hänt med mej och min lillebror av detta som tydligen är upprörande är att vi har blivit två stilmodiga personer. Min lillebror är en av de mest coolt klädda männen jag vet. Inte blev han bög heller (som verkar vara den stora skräcken).
Äh, jag vet inte. Jag tycker alltid att folk gör så stor grej av allt. Jag har arbetat med barn och det är så himla tydligt att små pojkar och små flickor ÄR lika. Pojkar kan ömt stoppa om en docka och vyssja den till sömns, flickor kan leka våldsamt med bilar. De gör båda precis lika mycket. Det är vi vuxna med våra värderingar som påverkar dem.
Jag tror iof att män och kvinnor är olika på något sätt. Vi har olika fysik o.s.v men vi är absolut inte olika på det sättet som att killar är bättre på att mecka med bilar och tjejer är bättre med barn. No way!
Pojke?
Flicka?
Nähä...
... Nu får det vara slut på den här oplanerade bloggpausen. Tror jag har varit lite vårdeppig helt enkelt. Eller nä, inte deppig och naturligtvis jättelycklig över att våren är här men oinspirerad då. Inte riktigt kommit loss. Men nu så, nu ska jag komma loss och sparka liv i blogg-skrället igen!
