Att det nog sliter på en mer än man tror, såna här avsked kombinerat med hårt slit, upptäckte jag på vägen hem. Jag åkte över Stockholm. När tåget blev stående på Arlanda station som ju är under mark fick jag världens panikattack. Allt flimrade, jag tappade känslan av här och nu och det kändes så tungt att andas. Min mobil var också urladdad så jag kunde inte ringa till någon. Det var bara att blunda och tvinga mej själv att djupandas tills det gick över. Är rätt stolt över mej själv ändå, att jag klarade mej igenom det själv.

Sen blev det bättre och jag blev totalt distraherad av en amerikansk dam som var väldigt..... amerikansk... Ni vet den där negativa generaliseringen man ibland kan ha om amerikaner (fast jag vet så klart vet att det är tokfel och hemskt att dra alla amerikaner över en kam.). Saker hon sa: Sverige var primitivt, Stockholm var en rätt värdelös stad, svenska tjejer med blont hår skulle kunna tjäna en forutune på att sälja sitt långa, blonda hår i USA, Mrs Obama var en fat cow (vågade inte fråga mer om politisk inriktning då.), en stackars kille råkade ställa ned sin väska på tantens fot: "-fucking idiot" väste hon då. Eh.. charmig dam med andra ord.