Vissa människor som man inte ens känner...
....fastnar rätt hårt i ens medvetande utan att man ens vet om det.... Och så blir man väldigt ledsen över att de är borta...
Big and fab!
Jag tycker att Beth Ditto är utomordentligt snygg! Så himla skönt att känna att man tycker något utanför den gängse skönhetsnormen någon gång.
Snygg, snygg:
Och så låter hon underbart också!
Lyssna här t.ex..
Snygg, snygg:
Och så låter hon underbart också!
Lyssna här t.ex..
Fredag (oh, denna rubriksuppfinnedom)
Mm.. fredag är det idag. Jag är inte på topp. Min tand gör ont och kinden är svullen. Jag är med andra ord inte det hetaste ni skådat idag. Skulle egentligen träffa fina S, dricka lite vin, fila på en idé och se på let's dancefinalen men p.g.a bad looks vill jag inte ge mej iväg in till stan med bussen. Förstå: Det är syyyyyyyynd om mej..syyyyyyynd!!!!!
Nejdå, så farligt är det inte men jag skulle tror att helgen blir lugn med en hel del jobb. (Hemmajobb, för jag tänker fortfarande inte visa mej ute). Har nästa helg att se fram emot i vilket fall, då det vankas både tjejkväll och 25-årsfest.
Fick med mej lite fina retrotyger från morfar förra helgen som jag tänkte visa. Det blåvita ska bli en kjol och resten soffkuddar tror jag.
Nejdå, så farligt är det inte men jag skulle tror att helgen blir lugn med en hel del jobb. (Hemmajobb, för jag tänker fortfarande inte visa mej ute). Har nästa helg att se fram emot i vilket fall, då det vankas både tjejkväll och 25-årsfest.
Fick med mej lite fina retrotyger från morfar förra helgen som jag tänkte visa. Det blåvita ska bli en kjol och resten soffkuddar tror jag.
Läkare - Untouchables?
Jag fortsätter på sjukdoms/läkarspåret som jag påbörjade i inlägget under.
Om det är något som gör mej sjukt provocerad, ledsen och ger mej en känsla av maktlöshet, så är det nog den svenska läkaren.(Och nu drar jag verkligen inte alla över en kam - Det finns underbara). Men alltför ofta har jag mötts av, i samband med min pappas sjukdom, en läkare, ofta man, som verkar leva kvar i gamla tiders samhälle, där läkare var något fint, något att högakta vare sej denne gjorde fel eller rätt. Absolut ingen man satte sej upp emot.
Det är anmärkningsvärt att så många, idag på 2000-talet lever efter detta och blir väldigt förvånade om man vägrar att rätta sej. Varför? Varför ska jag visa någon sorts tillgjord respekt för en människa som inte visat att den gjort sej förtjänt av det? (Då menar jag "kiss ass"-sortens respekt för det är såklart att jag respekterar och är hövlig mot alla människor.)
Men varför ska jag lita på, inte få ifrågasätta någon som uppenbart gör fel.
Jag lovar, håret skulle resa sej på era huvuden om ni fick höra hur vissa behandlar en när man är utsatt och orolig för sin anhörig.
Att få lov att ta orden: "Då måste förstå och respektera att jag är orolig för min pappa. Jag har rätt att vara upprörd" när ens förälder ligger för döden är helt ofattbart. Att någon som ändå jobbar med människor inte kan hantera en ledsen människa, inte ha minsta överseende. Det är ofattbart.
Min pappa råkade ut för felbehandlig, och det är ingen lögn, ingen påhittat av en ledsen dotter. Det är fakta. Vi tänker och vill ta tag i det jag, mamma och min bror. Men när man möts läkare som felmedicinerar bort flera år, läkare som opererar berusade och inte åker dit för det. Då tappar man modet lite.
Om det är något som gör mej sjukt provocerad, ledsen och ger mej en känsla av maktlöshet, så är det nog den svenska läkaren.(Och nu drar jag verkligen inte alla över en kam - Det finns underbara). Men alltför ofta har jag mötts av, i samband med min pappas sjukdom, en läkare, ofta man, som verkar leva kvar i gamla tiders samhälle, där läkare var något fint, något att högakta vare sej denne gjorde fel eller rätt. Absolut ingen man satte sej upp emot.
Det är anmärkningsvärt att så många, idag på 2000-talet lever efter detta och blir väldigt förvånade om man vägrar att rätta sej. Varför? Varför ska jag visa någon sorts tillgjord respekt för en människa som inte visat att den gjort sej förtjänt av det? (Då menar jag "kiss ass"-sortens respekt för det är såklart att jag respekterar och är hövlig mot alla människor.)
Men varför ska jag lita på, inte få ifrågasätta någon som uppenbart gör fel.
Jag lovar, håret skulle resa sej på era huvuden om ni fick höra hur vissa behandlar en när man är utsatt och orolig för sin anhörig.
Att få lov att ta orden: "Då måste förstå och respektera att jag är orolig för min pappa. Jag har rätt att vara upprörd" när ens förälder ligger för döden är helt ofattbart. Att någon som ändå jobbar med människor inte kan hantera en ledsen människa, inte ha minsta överseende. Det är ofattbart.
Min pappa råkade ut för felbehandlig, och det är ingen lögn, ingen påhittat av en ledsen dotter. Det är fakta. Vi tänker och vill ta tag i det jag, mamma och min bror. Men när man möts läkare som felmedicinerar bort flera år, läkare som opererar berusade och inte åker dit för det. Då tappar man modet lite.
Diagnos okänd och pappa
Igår tittade jag på Diagnos okänd på trean. Det träffade en nerv i mej på så himla många olika sätt. Gårdagens program handlade om Risto som fick oförklarliga svimmningsanfall eller kanske mer som frånvaroattacker. Han var helt borta en stund, tittade bara rätt ut i tomma luften och ingen kunde få någon kontakt med honom. Just det var så himla jobbigt att se. Ungefär så blev min pappa när han fick sina epileptiska anfall. Det är en tortyr att inte veta när nästa anfall ska komma, att inte veta när telefonen ringer och något hänt, när man ringde pappas mobil och han inte svarade och vassa knivar av is högg i magen. Tänk om, tänk om något hänt?
Nu slutade det lyckligt för Risto. Hans anfall berodde på någon typ av blodtrycksfall och kroppens kompensation mot det och var totalt ofarliga. Han kunde åka på semester med sin fru och behövde inte oroa sej mer.
Det som är anmärkningsvärt med historien och som känns jättejobbigt, hemskt och ofattbart och alltför bekant...är att Risto hade levt med dessa symptom under tre år. Man kan ju då tänka sej att han måste ha uppsökt läkare och ingen har kunnat förklara vad som sker med honom. Utifrån vår familjs erfarenhet så vågar jag inte ens tänka på hur många diagnoser han fått så som min pappa fick. Hur dålig uppföljningen var. Hur ingen aldrig någonsin visste något.
Är det inte hemskt att det ska till ett TV-program, jag säjer det igen: Ett TV-PROGRAM för att lösa någons sjukdomsproblematik? Det är hemskt men det förvånar mej verkligen inte. Min pappa fick aldrig den hjälpen. Han utreddes aldrig grundligt. Han är död idag och jag tror verkligen inte att han skulle behöva vara det.
Jag skulle kunna berätta om alla tårar, allt tjat på läkare, alla läkare som betett sej otroligt arrogant (t.o.m när pappa låg på sin dödsbädd), all kamp..men jag orkar inte....
Nu slutade det lyckligt för Risto. Hans anfall berodde på någon typ av blodtrycksfall och kroppens kompensation mot det och var totalt ofarliga. Han kunde åka på semester med sin fru och behövde inte oroa sej mer.
Det som är anmärkningsvärt med historien och som känns jättejobbigt, hemskt och ofattbart och alltför bekant...är att Risto hade levt med dessa symptom under tre år. Man kan ju då tänka sej att han måste ha uppsökt läkare och ingen har kunnat förklara vad som sker med honom. Utifrån vår familjs erfarenhet så vågar jag inte ens tänka på hur många diagnoser han fått så som min pappa fick. Hur dålig uppföljningen var. Hur ingen aldrig någonsin visste något.
Är det inte hemskt att det ska till ett TV-program, jag säjer det igen: Ett TV-PROGRAM för att lösa någons sjukdomsproblematik? Det är hemskt men det förvånar mej verkligen inte. Min pappa fick aldrig den hjälpen. Han utreddes aldrig grundligt. Han är död idag och jag tror verkligen inte att han skulle behöva vara det.
Jag skulle kunna berätta om alla tårar, allt tjat på läkare, alla läkare som betett sej otroligt arrogant (t.o.m när pappa låg på sin dödsbädd), all kamp..men jag orkar inte....
Något väldigt personligt
Nu tänker jag skriva om något som jag egentligen inte vill skriva om, men som jag känner att jag måste börja bearbeta i någon ände.
Så här är det: Jag märker mer och mer att jag har ett sådant otroligt självdestruktivt beteende. Inte så att jag skadar mej själv fysiskt på något sätt, men psykiskt.
Jag tillåter aldrig mej själv att lyckas. Det går inte. Jag ska förklara!
Jag har massor med exempel på när jag skadar mej själv:
*Jag försöker tappa några kilo i vikt. Det går jättebra, är inte ens jobbigt. Då, när jag har som mest flyt lägger jag av. Bara rakt av. Äter pizza istället tills jag väger mer än jag gjorde innan.
*Jag är duktigt i skolan. Det är jag faktiskt! När jag har gjort någon uppgift extra bra, fått massor med bra kritik så struntar jag i att göra nästa uppgift. Låter det bara vara.
*Mitt eget lilla "företag" går superbra. Jag kan faktiskt dra in bra med pengar på det jag gör och jag får massor med beröm av kunder för kläderna jag gör. Då saktar jag av, slutar. Låter bara bli.
Det finns massor med mer. Det här var bara litegrann.
Det verkar ju enkelt att lösa egentligen kan man tycka. Bara att köra på, bara att ändra beteendet. Men det är jättesvårt! Och då är jag ändå medveten om att det är precis så här jag gör. Det jag inte förstår är vad det kommer ifrån? Jag har växt upp med otroligt peppande föräldrar som alltid stöttat och tyckt att jag varit fantastisk.
Ju mer jag tänker på det så känner jag ju att jag vill lyckas med saker (så klart!) men att jag inte törs. Lyckas man inte kan man inte heller misslyckas. Fast det är inte bara så enkelt. Det är en skräck för att bli för lycklig på något sätt. Blir man för lycklig kan man också bli fruktansvärt olycklig.
Om jag tänker på vad som kan ha påverkat mej bakåt i tiden så är det enda jag kommer att tänka på en otroligt dominant kompis under låg, mellan och högstadietiden. En tjej som var så sjukt manupulativ att hon kunde få mej att känna mej som bäst i världen för att sedan sänka mej snabbt som sjutton. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, det var fånigt, töntigt. De tillintegörande blickarna jag fick när jag för en gångs skull tog egena initiativ bröt ned självkänslan snabbt. Jag har det med mej än idag. Får fortfarande upprepa för mej själv att min åsikt är lika rätt som alla andras, att jag har rätt att känna och tycka som jag känner. Att folk inte automatiskt tycker att jag är en tönt i alla nya situationer med nya människor.
Men vad sjutton gör jag? Jag känner att jag nog borde prata med ett proffs om det här så att jag kan bryta mönstret och bli av med gammalt bagage. Så länge har jag börjat affirmera varje dag, ofta. Ungefär så här:
Jag klarar av att lyckas! Jag får lyckas! Det är inte farligt för mej att lyckas!
Kom gärna med era åsikter. Någon som känner igen sej eller har någon egen idé?
(Jäklar vad skönt det var att skriva om det här!)
Så här är det: Jag märker mer och mer att jag har ett sådant otroligt självdestruktivt beteende. Inte så att jag skadar mej själv fysiskt på något sätt, men psykiskt.
Jag tillåter aldrig mej själv att lyckas. Det går inte. Jag ska förklara!
Jag har massor med exempel på när jag skadar mej själv:
*Jag försöker tappa några kilo i vikt. Det går jättebra, är inte ens jobbigt. Då, när jag har som mest flyt lägger jag av. Bara rakt av. Äter pizza istället tills jag väger mer än jag gjorde innan.
*Jag är duktigt i skolan. Det är jag faktiskt! När jag har gjort någon uppgift extra bra, fått massor med bra kritik så struntar jag i att göra nästa uppgift. Låter det bara vara.
*Mitt eget lilla "företag" går superbra. Jag kan faktiskt dra in bra med pengar på det jag gör och jag får massor med beröm av kunder för kläderna jag gör. Då saktar jag av, slutar. Låter bara bli.
Det finns massor med mer. Det här var bara litegrann.
Det verkar ju enkelt att lösa egentligen kan man tycka. Bara att köra på, bara att ändra beteendet. Men det är jättesvårt! Och då är jag ändå medveten om att det är precis så här jag gör. Det jag inte förstår är vad det kommer ifrån? Jag har växt upp med otroligt peppande föräldrar som alltid stöttat och tyckt att jag varit fantastisk.
Ju mer jag tänker på det så känner jag ju att jag vill lyckas med saker (så klart!) men att jag inte törs. Lyckas man inte kan man inte heller misslyckas. Fast det är inte bara så enkelt. Det är en skräck för att bli för lycklig på något sätt. Blir man för lycklig kan man också bli fruktansvärt olycklig.
Om jag tänker på vad som kan ha påverkat mej bakåt i tiden så är det enda jag kommer att tänka på en otroligt dominant kompis under låg, mellan och högstadietiden. En tjej som var så sjukt manupulativ att hon kunde få mej att känna mej som bäst i världen för att sedan sänka mej snabbt som sjutton. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, det var fånigt, töntigt. De tillintegörande blickarna jag fick när jag för en gångs skull tog egena initiativ bröt ned självkänslan snabbt. Jag har det med mej än idag. Får fortfarande upprepa för mej själv att min åsikt är lika rätt som alla andras, att jag har rätt att känna och tycka som jag känner. Att folk inte automatiskt tycker att jag är en tönt i alla nya situationer med nya människor.
Men vad sjutton gör jag? Jag känner att jag nog borde prata med ett proffs om det här så att jag kan bryta mönstret och bli av med gammalt bagage. Så länge har jag börjat affirmera varje dag, ofta. Ungefär så här:
Jag klarar av att lyckas! Jag får lyckas! Det är inte farligt för mej att lyckas!
Kom gärna med era åsikter. Någon som känner igen sej eller har någon egen idé?
(Jäklar vad skönt det var att skriva om det här!)
Glasögonorm
Ja, jag behöver glasögon. Gud vet hur världen ser ut EGENTLIGEN. (Min är behagligt suddig). Nä, jag måste se, jag får ju ont i bollen av allt kisande. För att inte tala om rynkorna det snart medför. (Jag sa SNART). Kikade i vilket fall lite på Favoptic. Där finns massor med snygga, billiga bågar och så får man låna hem sex stycken gratis för prov! Okej, nu låter jag helt sponsrad. Men tro mej: Den här bloggen sponsrar ingen. Jag går bara på reklam helt enkelt.
Okej; Dessa skulle jag välja!
Nörd-buisness
Charlotta goes Pilot
50's
Mia o Klara-trendiga
Sofistikerat smart
Diskret dam
Lovar att visa när de kommer hem till mej!
Okej; Dessa skulle jag välja!
Nörd-buisness
Charlotta goes Pilot
50's
Mia o Klara-trendiga
Sofistikerat smart
Diskret dam
Lovar att visa när de kommer hem till mej!
Fattigbloggen
Jag vet inte vad jag tycker om Aftonbladets nya bloggsatsning, fattigbloggen. Det är Jessica Ritzén, reporter på Aftonbladet, som skall testa att leva på socialbidragsnivå, d.v.s 2 910:- när räkningar plus hyra är betalda. SL-kort får hon gratis.
Egentligen är det ett bra initiativ eftersom många svenskar lever på det här sättet idag, men det är tonen i bloggen (som dock bara funnits i tre inlägg och som mycket väl kan bli bättre) som jag tycker känns fel på något vis. Hur pinsamt det är med bara tortellini i lunchlådan, hur det låter som något exeptionellt att klara sej på 97:- om dagen. Det känns lite verklighetsfrånvänt på något sätt. Detta är ju ändå mångas vardag.
Jag vet egentligen inte var jag vill komma med det här inlägget. Det är väl bra att man belyser människors ekonomiska situation och hur tufft det faktiskt kan vara. Det är bara det att det känns så plastigt. Och så kan jag tänka att alla som levt på CSN någon gång vet att det inte är någon större bedrift att klara sej på 3 000:- kronor i spenderpengar i månaden. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tycker att socialbidragsnivåerna är bra. Jag är inte speciellt insatt i ämnet.
Vad tycker du?
Egentligen är det ett bra initiativ eftersom många svenskar lever på det här sättet idag, men det är tonen i bloggen (som dock bara funnits i tre inlägg och som mycket väl kan bli bättre) som jag tycker känns fel på något vis. Hur pinsamt det är med bara tortellini i lunchlådan, hur det låter som något exeptionellt att klara sej på 97:- om dagen. Det känns lite verklighetsfrånvänt på något sätt. Detta är ju ändå mångas vardag.
Jag vet egentligen inte var jag vill komma med det här inlägget. Det är väl bra att man belyser människors ekonomiska situation och hur tufft det faktiskt kan vara. Det är bara det att det känns så plastigt. Och så kan jag tänka att alla som levt på CSN någon gång vet att det inte är någon större bedrift att klara sej på 3 000:- kronor i spenderpengar i månaden. Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis tycker att socialbidragsnivåerna är bra. Jag är inte speciellt insatt i ämnet.
Vad tycker du?
Drug of choice:
Brysselkål med smör, citronpeppar, balsamvinäger, vitlökspulver och riven ost...mmmmmmmm
Hur kul?
Jag brukar inte gilla allt drivande med s.k modebloggerskor. Det blir liksom så mycket: "Allt tjejer gör är patetiskt, oviktigt och ytligt." Men Avanna-Annas Modebloggerskor älskar jag. De är gjorda med så mycket kärlek och humor.
Jag säjer bara: Hur kul? ;-)
Jag säjer bara: Hur kul? ;-)
You're my Honeybunch, Sugarplum Pumpy-umpy-umpkin, You're my Sweetie Pie
Jag inser nu att jag är en cynisk, spänd, dryg människa men jäklar vad jag är trött på alla: "Hej cupcakes, darlings, sugarplums, babes, honeypies" i bloggar. Jag fattar ju att det är för att vara gullig mot sina läsare, det gör jag. Men, faktiskt så vill jag själv bestämma om jag är din cupcake! Faktiskt! Jag känner mej mästrad. Jag är min egen sockerkaka!
Ja, blä, jag är sur och dum.
Ja, blä, jag är sur och dum.
Kärleksförklaring
Hittade ett kollage på min gamla blogg som tål att visas igen. Finaste och bästa mannen i hela världen. Som jag älskar dej! Ingen förstår mej som du, ingen delar min sjuka humor riktigt lika bra som du, ingen kommer med så kloka råd som du. Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle ha klarat tiden efter pappas död utan dej. Trodde inte att det skulle vara möjligt att vara så kär i någon efter sju år!
Tuff, tuff
Snart sätter jag mej på tåget mot Dalarna. Sjutton vad sj är inkonsekventa med sina priser förresten. Gillar dem inte alls, inte alls!
Under tiden kan ni ju lyssna på den här! (New slang - The Shins)
Under tiden kan ni ju lyssna på den här! (New slang - The Shins)
Känslor
Just nu bor det så många känslor i mej. Men det är rätt okej! Jag är ledsen, glad, varm, kall, trött, pigg, kreativ, slö. Allt på samma gång! Kommer inte på något bättre sätt att beskriva det. Jag kanaliserar allt i musik. Det är därför det blir så himla mycket musik på bloggen just nu men det är väl inte så illa?
Imorgon drar jag hem till Dalarna och mamma och lillebror (som tillfälligt bor hos henne). Blir där i veckan för att sedan släpa tillbaka brorsan hit för äventyr i helgen!
Hm.. ja, det var det för idag. Jag tänker mycket men jag mår bra ändå (som om det nödvändigtvis är så motsägelsefullt). Känns som om jag kommer till en del viktiga insikter (oviktiga också.)
Allt ordnar sej! Jag har så mycket som är bra. Finaste älsklingen i hela världen (och det är inte en överdrift), världens bästa mamma och bror + fina M, Underbaraste pappan i himlen och sist men inte minst en hög med finfina kompisar.
Det är nog allt jag behöver.
(...och några hundra par skor)
Dom här kanske?
Imorgon drar jag hem till Dalarna och mamma och lillebror (som tillfälligt bor hos henne). Blir där i veckan för att sedan släpa tillbaka brorsan hit för äventyr i helgen!
Hm.. ja, det var det för idag. Jag tänker mycket men jag mår bra ändå (som om det nödvändigtvis är så motsägelsefullt). Känns som om jag kommer till en del viktiga insikter (oviktiga också.)
Allt ordnar sej! Jag har så mycket som är bra. Finaste älsklingen i hela världen (och det är inte en överdrift), världens bästa mamma och bror + fina M, Underbaraste pappan i himlen och sist men inte minst en hög med finfina kompisar.
Det är nog allt jag behöver.
(...och några hundra par skor)
Dom här kanske?
I loved you first
Mycket musik blir det! Det här är så vackert att jag nästan gråtar. Regina Spektor med Samson.
You are my sweetes downfall....
You are my sweetes downfall....
Oh I cut his hair myself one night A pair of dull scissors in the yellow light And he told me that I'd done alright And kissed me 'til the mornin' light, the mornin' light
Vill ha dig!
Ge mig en piska och en träl
Gör mig skada, gör mig kär
Ge mig salt och lite sol
Jag gör allt för lite mod
Jag vill ha dig, ha dig
Jag vill bara ha dig, ha dig
Jag vill bara ha dig, ha dig
Jag vill bara ha dig, ha dig
till att vilja ha mig
Kristian Anttila - Vill ha dig
Jag saknar dej
Snart är det nära nog ett år sedan pappa fanns hemma i mina föräldrars hus tillsammans med mamma. Ett år sedan allt var som vanligt. Ett år kan vara så långt men också så kort. Jag saknar, saknar, saknar! Tid läker inget. Ibland känns tiden som en kil som lägger sej mellan mej och pappa. Det blir längre och längre sedan dagen vi sist såg.
Ibland ber jag om bara, bara en gång till! Låt mej bara få prata med honom en gång till! Snälla någon som bestämmer sånt. En endaste liten gång till! Jag behöver hans råd och hans lugn. Fortfarande har jag inte greppat att död är något oåterkalleligt, något som inte går över. Jag tror fortfarande att det ska gå över och bli bra.
I mitt huvud finns hans röst, jag hör den. Jag vet att jag möjligen har honom på film någonstans. En kort filmsnutt där man hörde honom prata har jag tittat på men jag vågar inte se eller leta efter resten. Är så rädd att det inte ska finnas trots allt, är så rädd för hur det blir när jag ser honom som han var.
Du skulle ju aldrig försvinna, du skulle alltid finnas. Vad är det här? Är det på riktigt?
Ibland ber jag om bara, bara en gång till! Låt mej bara få prata med honom en gång till! Snälla någon som bestämmer sånt. En endaste liten gång till! Jag behöver hans råd och hans lugn. Fortfarande har jag inte greppat att död är något oåterkalleligt, något som inte går över. Jag tror fortfarande att det ska gå över och bli bra.
I mitt huvud finns hans röst, jag hör den. Jag vet att jag möjligen har honom på film någonstans. En kort filmsnutt där man hörde honom prata har jag tittat på men jag vågar inte se eller leta efter resten. Är så rädd att det inte ska finnas trots allt, är så rädd för hur det blir när jag ser honom som han var.
Du skulle ju aldrig försvinna, du skulle alltid finnas. Vad är det här? Är det på riktigt?
Goood morning!
Uppe med tuppen, eller nåja, uppe. Fredag - lööövley. Inget planerat inför helgen förutom en del jobb jag måste ta igen. Egentligen skulle min bror kommit på besök men vi tar det nästa helg istället så drar jag hem till mamma på måndag och stannar fram till fredagen för att sedan släpa med mej brorsan hit.
Och så lite musik på det! Regina Spektor - Better.
Och så lite musik på det! Regina Spektor - Better.
There's hope for anyone!
Rubriken har inget med min dag att göra men det är däremot en himla bra låt med Billie the vision and the dancers.
Så ere!
Själv sitter jag här med en katt på skärmen och en väldigt söt pojke på golvet. Ska alldeles strax gå och pussa lite på honom! Ska bara skriva klart först.
Nu vill jag verkligen ha vår! Det hade varit härligt. Jag vill sitta på en uteserveringar och sippa vin. Ja, jag vet, så himla många soliga kvällar brukar inte svenska sommaren och våren bjuda på men låt mej ha mina illusioner. Jag vill gå ut och gå i solskenet och få fräknar.
Eh, ja.. egentligen har jag inte så väldigt mycket att skriva om idag. Det är mer att jag tänkt mej att jag ska ge den här stackars bloggen ett inlägg om dagen iallfall. Men idag har annars varit tämligen innehållslös fast fina S ringde med en smart idé som jag klurat en hel del på. Spännande!
Så ere!
Själv sitter jag här med en katt på skärmen och en väldigt söt pojke på golvet. Ska alldeles strax gå och pussa lite på honom! Ska bara skriva klart först.
Nu vill jag verkligen ha vår! Det hade varit härligt. Jag vill sitta på en uteserveringar och sippa vin. Ja, jag vet, så himla många soliga kvällar brukar inte svenska sommaren och våren bjuda på men låt mej ha mina illusioner. Jag vill gå ut och gå i solskenet och få fräknar.
Eh, ja.. egentligen har jag inte så väldigt mycket att skriva om idag. Det är mer att jag tänkt mej att jag ska ge den här stackars bloggen ett inlägg om dagen iallfall. Men idag har annars varit tämligen innehållslös fast fina S ringde med en smart idé som jag klurat en hel del på. Spännande!
Så bra!
Emma var alldeles, alldeles underbar! Jösses, började nästan gråta under en cover på Jeff Buckleys Hallelujah (Leonard Cohen.). Så fint.
Nu är jag nyss hemkommen efter en natt i Eskilstuna. Det är det enda som är lite dumt med att bo så här off-side som jag gör. Man får alltid leta sovplats. Det är tur att jag har så fina kompisar som låter mej nyttja deras golv :-)
Om ni inte redan lyssnat på Emma, så gå in på hennes myspace och gör det. Länken finns här under!
Nu är jag nyss hemkommen efter en natt i Eskilstuna. Det är det enda som är lite dumt med att bo så här off-side som jag gör. Man får alltid leta sovplats. Det är tur att jag har så fina kompisar som låter mej nyttja deras golv :-)
Om ni inte redan lyssnat på Emma, så gå in på hennes myspace och gör det. Länken finns här under!
Spelning!
Ikväll ska jag iväg och lyssna på fina vännen och urduktiga singer/songwritern Emma. Lyssna du också!
HÄR!
HÄR!
Tvättar mej till lycka!
Att en egen, EGEN tvättmaskin kunde skänka så mycket lycka och en så stor känsla av frihet, det trodde jag inte. Men det gör den. Bara liksom sådär, att kunna tvätta när jag vill.. bara sådär. Crazy!! Jag är euforisk! (Borde jag skaffa mej ett liv?) Nu ser den ju inte ut som den på bilden (I wish) från SMEG men den heter iallafall Candy. Bara en sån sak!
(Myyy PRECIOUSSS Candy.)
(Myyy PRECIOUSSS Candy.)
Aha!
Jag kom påre! Ville visa ypperlig kuvertväska från Monki. Svart och persika vore snyggt (och lila). 100:-
Kan någon förklara för mej?
Meh, hur "snor" man bilder från webbshoppar som har flashbilder? (Ex. Gina Tricot, Monki). Vill ju visa ju, ser ju att andra gör det juuuuu!. F.Ö håller jag med Clara!
Vardag...
.... är rätt skönt ibland. Just nu tvättar jag, sen tänkte jag ta en promenad och sen blir det syjobb. Rätt mysigt ändå tycker jag.
Söndagar- jag tycker inte om Söndagar
Det är väl meningen att man ska gilla Söndagar. En dag att ladda upp på. Men jag gillar inte Söndagar. Hela mitt liv har jag tyckt att det finns något lojt och ledset över Söndagar. Inget händer. Jag tycker om när det händer saker. Bra saker alltså.
Men annars så, annars är det rätt bra. Jag sitter placerad framför datorn och har svårt att slita mej från Spotify. Älskar att få upp just det jag vill höra just NU på sekunden. Det är bara det att det finns så mycket musik och så lite tid.
Idag har jag mest gjort nödvändiga saker. Städat och bakat (!).I huvudet är det mest kläder, skor och sånt. Inte bokstavligen då (det vore ju hur konstigt som helst), men i tanken. Känner att jag behöver, BEHÖVER massor med nytt ;-)
I veckan kommer förhoppningsvis min bror och så tror jag att det blir lite spelning. Det blir nog bra tror jag!
Här är jag i fredags (bara för att fylla ut va):
Ser rätt nöjd ut där med mitt vin på S golv!
Men annars så, annars är det rätt bra. Jag sitter placerad framför datorn och har svårt att slita mej från Spotify. Älskar att få upp just det jag vill höra just NU på sekunden. Det är bara det att det finns så mycket musik och så lite tid.
Idag har jag mest gjort nödvändiga saker. Städat och bakat (!).I huvudet är det mest kläder, skor och sånt. Inte bokstavligen då (det vore ju hur konstigt som helst), men i tanken. Känner att jag behöver, BEHÖVER massor med nytt ;-)
I veckan kommer förhoppningsvis min bror och så tror jag att det blir lite spelning. Det blir nog bra tror jag!
Här är jag i fredags (bara för att fylla ut va):
Ser rätt nöjd ut där med mitt vin på S golv!
