Utsidan finns inuti

Nu drar vi iväg på nyårsfest! Ha en riktigt bra nyårsafton alla fina!

Nä, ni får ingen bild. Min handväska.. eller handväskor (har många) är inte av den välstädade sorten. De innehåller i bästa fall lite kvitton och i värsta fall snusdosor som rasat isär och läckt ut en massa blöta snusar. Urk.

Jag kom av mej lite med bloggen igen över julen. Ni vet, julklappar som ska köpas, granar som ska pyntas, släktingar som ska hållas vid gott humör. Men nu har vi julat. Allt efter ett noga anpassat schema, samma år efter år men mysigt ändå. Julen har firats i barndomshemmet med snö ända in på knuten, isande kyla och en och annan motvillig sparkfärd... (tills jag ramlade rakt över sparken och knäckte den..)

Först tänkte jag skriva världens lökigaste text om vår underbara syskonrelation men så kom jag på att det här räcker: Jag vet att jag alltid har någon som har min rygg och sedan den dagen han föddes har jag vetat vad villkorslös kärlek är. Han är min lillebror, heter Mattias och är 23 år.

För någon vecka sedan fick jag ett infall och klippte av mej håret. Tror jag aldrig har varit så nöjd med en frisyr. Gillaren skarpt!

Idag var ingen fashionsöndag precis. Den innehöll istället en iskall promenad till affären. Då var jag klädd så här:

Jag tror på massor av saker: kärlek, vänlighet, människors vilja. Och så skulle jag nog kalla mej troende kristen också. Jag tror på Gud. Men jag tror inte på Gud på det sättet som samhället, kyrka och församlingar ofta vill trycka på oss. Med förbud, skam och inskränkthet. Jag tror på Gud som kärlek. En Gud som vill mej gott.

Telefonen ringer. Kvinnan som ringer låter rar på rösten och säjer:"- Ni borde nog komma hit nu. Gunnar mår inte så bra. Vi tror att han kommer att lämna oss snart." Jag säjer att:"-  Ja, vi kommer nu!"
Daniel och Mamma är med mej. Vi är hemma i mitt barndomshem. Springer runt. Säjer till mamma att nu dör pappa. Säjer till Daniel:"- Pappa dör, vi måste åka nu!" Hinner ringa lillebror som för tillfället bor i Malmö och säja att pappa är väldigt dålig nu. Vet inte om han riktigt tar in det. Tänker ringa upp igen men då ringer telefonen igen. Samma vänliga kvinna:"- Det är slut nu. Han orkade  inte längre. Han somnade in när vi var hos honom och rätade till kuddarna. Han slutade andas."

Den här är svår. Det går inte att rangordna vänner. Jag har så många vänner som jag älskar så himla mycket. En del känner jag bättre än andra, en del har jag känt längre, andra är nya bekantskaperFör mej är en bästa vän någon som man connectar med och kan prata med om allt. Någon man har riktigt kul med och som man verkligen känner sej uppskattad av och trygg med. De senaste åren så har jag lärt känna så många olika fantastiska personer som jag verkligen uppskattar hur mycket som helst. Som jag vill ha för alltid i mitt liv. Sen har jag riktigt gamla bekanskaper som M t.ex som jag känt i hela mitt liv. Hon är en sådan person jag vet att jag alltid kommer att ha i mitt liv. Ibland hörs vi inte på jättelänge men sen tar vi bara upp tråden där vi slutade. Och så min fina, fina A som är som min obiologiska syster. Aldrig har jag väl kunnat prata med någon som jag kan prata med dej. Det är något naket och totalt ärligt över vår relation. Nåt helt unikt.

Summerar dagen. Befinner mej i Dalarna hos min mamma tillsammans med lillebror. Vi har bott här båda två ganska mycket sedan mamma fick MS i sommras. Dagen började som vanligt med att mamma ringde mej vid åtta (ja, hon ringer från sitt rum till mitt) och bad mej hämta tidningen och göra kaffe. Rätt mysigt att pulsa ut i det förvisso iskalla men gnistrande vinterlandskapet för att sedan krypa tillbaka en stund till i sängen för att dricka morgonkaffe och läsa lite. Sen upp igen för ytterligare någon kopp kaffe i soffan med mamma och nyhetsmorgon för att vakan till, lite morgonpyssel, tömma kattlådor och så. Väcka lillebror och ge sej ut på sparkfärd upp till affären för att handla. Åka spark tillbaka, köra på en sten och landa på sparkhantaget så att det sprack (gammal spark). Lussebullle och kaffe i soffan och sen städa lite. Soffan igen: halv åtta hos mej och Bonde.

Kärlek är den där bollen av värme i magen. Känslan som säjer att utan dej vore det bra mycket mindre trevligt att leva. Kärlek kommer i så många former. Kärleken till mina vänner, kärleken till min familj, kärleken till min älskade. Men alltid samma ulliga, tussiga, varma boll i magen. Den som viskar: Jag älskar dej!

Underbaraclara skriver idag om att vara en duktig flicka. Att man nästan måste ha någon som säjer till en att man ska ta det lugnt för annars får man skuldkänslor. Jag känner så igen mej fast jag nu inte är gravid som henne.
Men åh, vad jag önskade mej att någon bara ville krama mej, bädda ned mej och säja: "-Men du är ju utmattad lilla vän". För det har varit så jävla, jävla, jävla mycket. Och duktiga flickan i mej säjer att jag måste fixa allt. Se till att alla har det bra. För mej är det ingen fara med. Nejdå, jag klarar mej. Och inte är det så farligt det som hänt mej. Så tänker jag. Men det är f*n visst farligt!! Min mamma fick bröstcancer, min pappa låg sjuk i 8 månader för att sedan dö och nu har min mamma fått MS. Och javisstja, mitt i alltihop dog morfar också. Samtidigt försökte jag klara mej genom en utbildning och tyckte att jag var så dålig för att jag inte riktigt orkade. Och jag tillåter mej aldrig riktigt att tycka synd om mej själv. Men det är faktiskt lite synd om mej. Jag saknar pappa som fan och jag vill att mamma ska bli bra (fast det har blivit mycket bättre). Och jag vill bara vara liten och att någon annan ska ta ansvaret. För jag känner att jag är på kanten. Jag andas ytligt, hjärtat slår hårt, jag finner mej gång på gång stående i ett rum där jag visst skulle göra något utan att komma på vad det var.

Ja, eller igår då. Igår var iof en väldigt konstig matdag men ok, here it goes:

En insikt slog mej just. Landade som en tegelsten i huvudet.
Det är så här: Jag brukar störa mej på nyblivna föräldrar (inte dej A, aldrig dej). Deras prat om hur livet förändrades när de fick barn. Hur fantastiskt det är och att vi andra helt enkelt inte föööörståååår hur underbart det är. Nej, man kan inte fatta själv, inte en sekund, innan man själv fått barn.  Jag har till och med börjat lägga märke till hur folk får in ett "nu när man har baaarn så" i de mest konstiga sammanhang bara för att få det sagt liksom. (Och stört mej... som f*n)