Utsidan finns inuti

Jag saknar min pappa. Konstant. Han finns med hela tiden och jag skulle göra precis vad som helst för att få träffa honom en enda gång till. Nu är det över ett år sedan han dog. Det känns så himla knasigt och konstigt att jag inte träffat pappa på så länge. Vi som hörts så gott som varje dag innan dess. Jag tänker att det är bra att skriva lite om sorgen, få ut den men det är svårt. Det är svårt att beskriva något som gör så ont att man inte riktigt kan hantera det. Jag trodde att jag visste hur jag skulle reagera om det hände någon nära något. Bottenlös förtvivlan. Och det är det ju. Men jag var inte beredd på att ha en känsla som jag inte kan beskriva. Jag skulle så gärna vilja sätta ord på sorgen men det går inte. Det räcker inte med: Jag är jätteledsen, jag är jätte, jätte, jätteledsen! För det är så mycket mer som ingår. Man kan inte basera sina dagar på att vara jätteledsen. Det knepiga ligger i att försöka ta sej vidare, leva samtidigt, parallellt med saknaden. Det är svårt när människor lägger huvudet på sned och frågar hur jag mår (även om jag uppskattar det). Då säjer jag oftast: Bra! För det gör jag ju...också. Annars skulle det inte gå.

Och ibland så blir saknaden mer påtaglig. Mer konkret. I vardagssituationer.
I mitt flickrum hemma hos mamma brukar elementet bli iskallt på vintern. Förut så frågade pappa alltid när jag var hemma: "-Lotta, är ditt element kallt nu?". "-Ja", sa jag. Då muttrade han något om cirkulationen, gick ned i källaren och fixade lite, kom upp och frågade: "-Är det varmt nu?". Ja, det var det. Nu är det bara så att vi övriga i familjen inte har en endaste liten sportkeps-i-barnstorlek-aning om vad han gjorde där nere. (Okej, för rörintresserade så kan jag väl säja att jag fattar att det har att göra med att mitt element är tomt på vatten.) Men iallfall. Det känns så tomt då. Det kanske låter knäppt, men då känner jag verkligen att jag inte har någon pappa längre.

Och så saknar jag hans jätteknäppa humor. Underfundig, konstig. Hittade en inköpslista som han skrivit för ett tag sen. Där hade han bland alla varor skrivit: Kattmat (för djur), Tandkräm (för folk). Inte så roligt om man inte kände honom kanske, men jag tycker det är hysteriskt kul. Han var lite som en sån där Petssonbok med alla små roliga djur som man upptäcker nya hela tiden. Små saker som man hittade lite här och där. Små undangömda skämt. En gång när jag kom hem hade han bäddat min säng. På golvet stod en nalle liksom under en annan nalle som hängde på sängkanten. Sen drog han värsta historien om varför de hade ramlat ned och hur den ena nallen skulle hjälpa den andra upp i sängen igen. (Och jag var nog minst 25 år gammal då)

Åh, jag saknar dej!!