Nähä...
... Nu får det vara slut på den här oplanerade bloggpausen. Tror jag har varit lite vårdeppig helt enkelt. Eller nä, inte deppig och naturligtvis jättelycklig över att våren är här men oinspirerad då. Inte riktigt kommit loss. Men nu så, nu ska jag komma loss och sparka liv i blogg-skrället igen!
Här ska rynkorna motas i grind
Jag har en pinsam bekännelse, eller kanske egentligen, en mänsklig bekännelse: Jag får ofta höra att jag ser mycket yngre ut än vad jag är, alltid visa leg när jag köper alkohol och snus... och... det trivs jag med! Jag har inte åldersnoja så, tycker jag har ett rätt nice 31-års liv. Jag trivs med att vara jag MEN, jag vill inte börja åldras, vill inte se gammal ut!! (det fattar jag ju såklart att jag kommer att göra ändå). Men man kan ju vidta förebyggande åtgärder. Börjar bli dags att inhandla solskydd för lilla trynet med andra ord.
Min fåfänga blir pinsam här: Alla kastar sej ut i solen och steker hyn för att bli bruna så snabbt som möjligt och allt jag gör är att förfäras: Herre jösses! Tänk på rynkorna! Man kommer ju att se ut som en handväska i ansiktet vid 25 om man gör så!
Ja, ni hör ju! Jag tycker att jag är en balaserad person annars, tar mitt utseende på lagom stort allvar men just när det kommer till sol och solning blir jag lika fanatiskt som vilken botoxbehandlad, storläppad dåre som helst.
Så, medan ni vräker er i solen står jag hemma och gnuggar min kropp med brun utan sol och böjer till solhatten.
Men fy sjutton...
....vilken dag. Fy sjutton, verkligen! Tänker inte gå in på detaljer men dagar som denna får gärna gå till historien totalt bortglömda. Vilken tur att jag har den här fantastiska mannen vid min sida. Att bli älskad, stöttad, ompysslad och känna sej bäst och vackrast i världen trots att man tillbringat hela dagen i soffan i pyjamasbyxor (fläckiga), det är en ynnest. Fina, fina du.
Bloggeliblogg. Blogg!
Har inte bloggat på ett par dagar. Har kännt mej lite låg, inte riktigt frisk och kry och inte orkat skriva ett till tråkigt inlägg om hur jag mår. Alltså, det är verkligen ingen fara, bara hormoner som åker berg och dalbana.
Vad sjutton gör man åt vidrig PMS? Inte så att jag har problem med svåra smärtor och sånt. Det är mer humöret och att det håller i sej så länge. En vecka innan drabbas jag av vemod, ångestkänslor och trötthet. Hela kroppen känns jättetung. Allt känns väldigt jobbigt att ta sej för. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken? Jag äter mina vitaminer och mitt järn. Jag rör på mej och äter bra mat. Men ändå, den där känslan som tränger sej på. En månad består av ca 4 veckor varav en blir rätt värdelös. Känns jobbigt och ett otroligt slöseri med tid om det ska fortsätta så tills jag når klimakteriet (och då ska ju det vara ett litet helvete i sej också). Puh..
Man börjar bli lite äldre alltså..
Var ju hemma själv igår. Sippade lite vin, kollade lite film och sånt. Drack inga jättemängder men ändå, när jag vaknar idag mår jag inte alls bra, är ett darrande vrak (och känner mej fortfarande inte på topp ska tilläggas). Vafalls??!! Jag kom ihåg tiderna då man kunde ha en riktig party-kväll för att sedan studsa upp pigg och glad med solsken i blick efterföljande morgon. Det händer ALDRIG längre. Jag blir bakis på ett glas vin. Hela kroppen blir i obalans. Orättvist! Himla orättvist! För vin är ju så himla gott men knappt värt det längre. Eller nä, det där var ljug. Superljug höhö
Lite ensam
Har haft en härlig vecka med dem jag älskar mest. Kom hem igår och såg faktiskt fram mot att vara lite ensam, knäcka en flaska vin, äta Billys pizza, chips och GB sandwish, kolla missat big brother och film. Och det var skönt. Det var det men idag känner jag att jag saknar mina. Vill inte vara ensam mer. Ensamhet är bra i lagom doser. Det är till och med livsnödvändigt för mej men efter ett tag är det inte kul längre.
Men vilken tur då att Daniel kommer hem vilken stund som helst!
Irriterande i vardagen
Ni vet, när man är ute på promenad och...eh... känner som om man borde uppsöka en toalett mitt i så att säja...
Varför är det då så att man ändå lyckas gå hela promenaden utan att något händer men när man väl ser sin egen port så är det liksom kört? Alla fördämningar släpper när man ser den älskade hemma-dörren. Varför är det så?
(Nej, jag har inte kissat ned mej men det var bra j*vla nära!!)
Seg Lotta
Igår åkte jag med mamma hem till Dalarna igen eftersom mammas kusin kommer och hälsar på och jag gärna vill träffa henne. Men idag känner jag mej seeeeg. Jätteseg. Är yrslig och trött i kroppen. PMS I belive. Tradigt.
En jättemysigt långhelg hade vi dock hemma hos oss jag, mamma och Daniel. Härligt att ha henne hemma hos oss. Det var väl det hela. Ville blogga lite bara!
Min mamma!
Har min finaste, bästa mamma på besök! Det är härligt.
Frukost!
Försöker hålla nere på kolhydratintaget. Funkar fint för mej. Mår bra och känner mej alltid mätt (fast det var ett elände i början). Det enda jag kan sakna är något krispigt. All kolhydratfattig kost är liksom rätt ..mjuk. Den som här föreslår morötter kommer jag personligen att söka upp och sätta en snigel på ögat på! (Just warning)
Så här är min frukost idag: Två ägg med majonäs och kaffe, ja, bara majonäs på äggen alltså, kaffet drack jag. Vitaminer, magnesium (eftersom jag är veggo) och omega 3 petar jag också i mej på morgonen.
Idag..
...gör jag en snabbvisit till Dalarna och hämtar upp min mamma. Sen ska hon vara här tills på tisdag och vi ska ha det jätte, jättemysigt!
Sådeså!
Telefonskräck
Amanda Schulman skriver om telefonskräck. Hennes går ut på att hon inte vågar svara när någon ringer. Min telefonskräck ser ut så här: Jag måste, måste, måste svara! För det kan ju vara något allvarligt som hänt och om jag inte svarar så är jag livrädd för att det SKA ha varit något allvarligt och om jag bara svarat...då hade allt löst sej, men nu när jag inte svarar har någon typ ....Dött!! Det spelar ingen roll om jag känner igen nummret och ser att det är 3 som vill sälja ett nytt abbonemang. Måste ändå svara!
Sen har jag telefonskräck åt andra hållet också: Att ringa upp någon okänd. När signalerna går fram håller jag andan. Mycket har gått bort sen min tid som tele-säljare men lite finns allt kvar.
Daniel är helt lugn med att telefonen ringer, stänger möjligen av ljudet. Jag får panik. Han säjer: Det är bara en säljare. Då kastar jag mej fram och försöker svara i hans telefon.
Så är det. Mitt telefonliv.
Lycka är....
.... att åla sej i ett par favoritjeans man inte kunnat ha på två år och kunna knäppa knappen.
En fråga (eller tre)
Jobbar det någon human människa på migrationsverket och skryter inte Sverige med att följa FN:s barnkonvention? Är det då rimligt att utvisa en tre-åring? En TREÅRING!! samt skilja henne från sin pappa? Fint att det är det vi sysslar med här i fina Sverige. Splittra familjer och dessutom skicka dem mot en oviss framtid.
Stackars lilla Firdeuws.
Läs här!
Förresten!
Vad det frusna ansiktet i videobloggen blir hemskt. Försökte ju lägga till med snyggminen och allt!
Jag provar att videoblogga - läskigt!
Man ska testa allt i alla fall en gång så här sitter jag och pratar om just ingenting medan jag väntar på tvätten. Hur pinsam kan jag va liksom? Kanske jättepinsam :)
Jag och mina knäppa tänder
Idag har jag varit hos tandläkaren. Det är grymt psykiskt påfrestande för mej. Inte för att jag har tandläkarskräck på det viset, jag är inte rädd att det ska göra ont. Jag är mer rädd för att bli dömd eftersom jag har så sköra tänder. Mina tänder krakelerar helt enkelt, går sönder och faller bort vilket resulterat i några gluggar i överkäken och några alldeles trasiga tänder. Det handlar alltså inte om dåligt skötta tänder och massor med karies. De går bara sönder och då fäster ju såklart de små tandtrollen i de skrovliga ytorna och så blir det hål också.
Det är alltså därför jag tycker att det är jobbigt att gå till tandläkaren. Har blivit så himla illa behandlad. Fått kränkande frågor som: Äter du för mycket godis och går upp på natten och äter? (Nä, jag sover då och jag äter jättesällan godis) Borstar du tänderna ordentligt? (Alltså, ser jag så jävla ofräsch och äcklig ut?) och en gång tog en tandläkare tandtråd och körde frenetiskt mellan mina tänder tills det blödde och tyckte: Aha, du använder inte tandtråd. Det är därför!!
Det kanske inte låter som så farliga saker men man får ha i åtanke att jag då redan berättat för dem hur läget är, att jag sköter mina tänder minitiöst,borstar flera gånger om dagen, är ju så jäkla rädd för att de ska gå sönder mer. Trots det har jag aldrig fått någon hjälp med det egentliga problemet. Jag har mest bara blivit misstrodd. Därför har jag inte varit till tandläkaren på tre år.
Men idag bytte jag till en ny tandläkare som Daniel gillar och går till. Och jösses vilken skillnad det var! Han utstrålade: Men äsch, det här är ju ingen fara och sen tog han tusen röntgenbilder för att utreda problemet ordentligt (är lite rädd att jag är lätt självlysande nu) och så har jag en ny tid då vi ska diskutera lösningar. Känns jättebra.
Jag berättar om det här eftersom jag vägrar tycka att det är skämmigt. Som tur är har jag fina framtänder så detta är inget som syns och så har jag två helt intakta mjölktänder kvar. Det ni!
Att ha det soft
Jag trivs just nu. Idag har vi gått långpromenad, handlat, kommit hem, duschat och krupit i myskläderna. Just nu sitter jag i soffan och gör inget speciellt, förutom att blogga då. Daniel gör heller inget speciellt men jag gillar när vi gör inget speciellt tillsammans. Försöker träna på det där med att bara vara. Det är svårt. Min rastlösa själ rycker och sliter i mej. Men just idag är det bara skönt.
Och så en note to self: Måste komma ihåg att ta med kameran, ta bilder oftare. Bloggen ser ju så tom ut annars.
Och så en note to self: Måste komma ihåg att ta med kameran, ta bilder oftare. Bloggen ser ju så tom ut annars.
Jämställdhet
Jaha, nu har jag läst hos Clara igen. Hon säjer himla mycket bra saker den kvinnan. (Och ibland saker som jag håller mindre med om). Nu handlar det om jämställdhet och att människor tydligen ifrågasätter henne för att hon har tid att göra egna saker för sej själv när hon precis fått barn. Och jag kan inte låta bli att tända på alla cylindrar. Vad f*n är det med folk? Varför förflyttas så många tillbaka till 20-talet när det gäller barn och könsroller? Det är bara mamma, mamma, mamma. Att barn har en pappa också verkar inte vara speciellt aktuellt. Sällan man hör någon yttra sej negativt om att pappan fortsätter med sina intressen. Varför måste kvinnan uppoffra hela sej själv då barn kommer med i bilden? Jag blir så himla upprörd att jag inte vet var jag ska ta vägen? Hur lever folk? Klart att det är mamman som ammar och så (om man inte ger flaska) men sen kan ju pappa göra precis allt som mamma kan.
Blev också irriterad över någon som hade kommenterat angående städning: "Det är tur att du har en fin man som hjälper till, det har jag också" (ungefär). Och jag imploderar igen! Vadå hjälper till!? Bor han inte också i hemmet kanske? Hjälper till..pffft. Nu ska man alltså vara tacksam för att man hittat en partner som gör saker som är självklara?
Jag vet inte, sen jag började läsa bloggar har jag både blivit imponerad och stärkt av hur mycket starka kvinnor det finns men även rätt nedslagen över att vi inte kommit så långt som jag trodde.
Jämställdhet är naturligt för mej. Skulle vägra att ha det på något annat sätt. Jag är uppvuxen med extremt jämställda föräldrar. Pappa har alltid tagit hand om hemmet lika mycket som mamma. Tagit hand om min lillebror lika mycket som mamma när han var bebis och sen också såklart. Och då var pappa ändå född 35 och man kan tro att han skulle ha gamla värderingar men det hade han inte.
Usch, vilket spretigt inlägg det blev. Formulerar mej inget vidare när jag är upprörd.
Fredag!!
Nu är det dags för fredagsmys!! Härligt. Här kommer en glad-sång:
