Om att välja att vara ett offer eller inte

Jag tror det! Att man kan välja, fast livet väljer att behandla en rätt jävligt ibland.
Jag kan utan att överdriva säja att de senaste åren inte varit några av de lättaste i mitt liv. En kavalkad av tråkiga saker har gått hand i hand med varandra: Först fick mamma bröstcancer, pappa blev sjuk och dog efter åtta månaders sjukhusvistelse, morfar dog helt oväntat, vi fick lov att avliva vår älskade Puff.
Såklart är det har händelser med olika graderingar av jobbighet men min poäng är att när jobbiga saker händer i ett svep, är det lätt att utbrista: "Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta!", "Varför har jag aldrig tur med något, varför kan ingenting någonsin få vara bra?". Och tro mej, det har jag gjort några gånger men det är ingenting jag mått bättre av.

Visst tycker jag att man ska unna sej att gråta, skrika ut sin frustration och sorg men när man tar på sej offerkoftan så skapar man bara problem för sej själv.

Jag har valt att tänka att livet behandlat mej omilt ibland men det behandlar mej också underbart bra ibland.
Det är inget jag kan styra över. Det enda jag kan styra över är mitt mina egna handlingar, hur jag väljer att se på saker, vad jag väljer att göra med dem. Och det är ändå ganska mycket saker att ha makt över!

Alltså väljer jag att inte tänka att saker drabbar mej för att jag är en person med otur, att mitt liv aldrig kommer att bli bra. Saker kommer alltid gå med dej och emot dej. Om du ska lägga dej ned och dö varje gång något går åt skogen så kommer du inte att ha mycket till liv.

Det har så klart tagit tid och mycket offertänkande att komma fram till detta men det är samtidigt det bästa jag kommit fram till i mitt liv.

Så här tycker jag. Hur tycker du?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0