Utsidan finns inuti

Nu tänker jag skriva om något som jag egentligen inte vill skriva om, men som jag känner att jag måste börja bearbeta i någon ände.
Så här är det: Jag märker mer och mer att jag har ett sådant otroligt självdestruktivt beteende. Inte så att jag skadar mej själv fysiskt på något sätt, men psykiskt.
Jag tillåter aldrig mej själv att lyckas. Det går inte. Jag ska förklara!
Jag har massor med exempel på när jag skadar mej själv:

*Jag försöker tappa några kilo i vikt. Det går jättebra, är inte ens jobbigt. Då, när jag har som mest flyt lägger jag av. Bara rakt av. Äter pizza istället tills jag väger mer än jag gjorde innan.

*Jag är duktigt i skolan. Det är jag faktiskt! När jag har gjort någon uppgift extra bra, fått massor med bra kritik så struntar jag i att göra nästa uppgift. Låter det bara vara.

*Mitt eget lilla "företag" går superbra. Jag kan faktiskt dra in bra med pengar på det jag gör och jag får massor med beröm av kunder för kläderna jag gör. Då saktar jag av, slutar. Låter bara bli.

Det finns massor med mer. Det här var bara litegrann.
Det verkar ju enkelt att lösa egentligen kan man tycka. Bara att köra på, bara att ändra beteendet. Men det är jättesvårt! Och då är jag ändå medveten om att det är precis så här jag gör. Det jag inte förstår är vad det kommer ifrån? Jag har växt upp med otroligt peppande föräldrar som alltid stöttat och tyckt att jag varit fantastisk.
Ju mer jag tänker på det så känner jag ju att jag vill lyckas med saker (så klart!) men att jag inte törs. Lyckas man inte kan man inte heller misslyckas. Fast det är inte bara så enkelt. Det är en skräck för att bli för lycklig på något sätt. Blir man för lycklig kan man också bli fruktansvärt olycklig.

Om jag tänker på vad som kan ha påverkat mej bakåt i tiden så är det enda jag kommer att tänka på en otroligt dominant kompis under låg, mellan och högstadietiden. En tjej som var så sjukt manupulativ att hon kunde få mej att känna mej som bäst i världen för att sedan sänka mej snabbt som sjutton. Inget jag gjorde var tillräckligt bra, det var fånigt, töntigt. De tillintegörande blickarna jag fick när jag för en gångs skull tog egena initiativ bröt ned självkänslan snabbt. Jag har det med mej än idag. Får fortfarande upprepa för mej själv att min åsikt är lika rätt som alla andras, att jag har rätt att känna och tycka som jag känner. Att folk inte automatiskt tycker att jag är en tönt i alla nya situationer med nya människor.

Men vad sjutton gör jag? Jag känner att jag nog borde prata med ett proffs om det här så att jag kan bryta mönstret och bli av med gammalt bagage. Så länge har jag börjat affirmera varje dag, ofta. Ungefär så här:

Jag klarar av att lyckas! Jag får lyckas! Det är inte farligt för mej att lyckas!

Kom gärna med era åsikter. Någon som känner igen sej eller har någon egen idé?

(Jäklar vad skönt det var att skriva om det här!)