Jag saknar dej
Ibland ber jag om bara, bara en gång till! Låt mej bara få prata med honom en gång till! Snälla någon som bestämmer sånt. En endaste liten gång till! Jag behöver hans råd och hans lugn. Fortfarande har jag inte greppat att död är något oåterkalleligt, något som inte går över. Jag tror fortfarande att det ska gå över och bli bra.
I mitt huvud finns hans röst, jag hör den. Jag vet att jag möjligen har honom på film någonstans. En kort filmsnutt där man hörde honom prata har jag tittat på men jag vågar inte se eller leta efter resten. Är så rädd att det inte ska finnas trots allt, är så rädd för hur det blir när jag ser honom som han var.
Du skulle ju aldrig försvinna, du skulle alltid finnas. Vad är det här? Är det på riktigt?
Vi kan alltid bära med oss de döda i vårt minne om vi själva vill det, det är att ha dem med sig i vardagen, att kunna känna att deras minne inte är dött, bara deras kropp. Min pappa finns med mig när jag vill det, han dog för snart 6 år sedan, jag kan tillåta mig själv att både bli arg på honom för det han gjorde som var mindre bra, samtidigt som jag kan glädjas för de små sakerna, som när Lucas sa i veckan "tänk min morfar, han brukade handla tuggummi i en sån där automat där de kostade 1 krona stycke, och komma med en hel påse till mig. Ingen annan en han skulle ha orka stått och matat enkronor och skruvat ut dem. Jag saknar honom, han var så snäll mot mig".
Det är att kunna lyfta fram ett minne av en morfar och samtidigt kunna vara glad för det som varit.
Kram Stina
Stina: Visst är det så men ibland (jämt) vill jag bara ha honom här i världen fysiskt. För att det var för tidigt, för att jag behöver prata med honom. Men ja, jag känner också stor tacksamhet för att jag haft den pappa jag har haft den tid jag haft honom. Det är det som gör att jag saknar honom så fruktansvärt också.
Kram
