Utsidan finns inuti

Igår sträckläste jag "Skynda att älska" av Alex Schulman. Jag satt på tåget på väg hem och grät. Det är bland det finaste, vackraste jag läst. Ett kärleksfullt porträtt av en pappa utan att det blir helgonförklarande eller slibbigt. En bok om hur det känns att förlora någon till något. Hur man hanterar sorgen. Jag känner igen mej så offantligt mycket i den efter pappas död. Hur man sakta märker att något händer, hur den man älskar inte orkar mer. Sjukhuskorridorer som blir vardag, minnen som plötsligt visar ser så oerhört dyrbara. Jag tror att alla som förlorat någon nära kan känna igen sej. Det måste inte vara av ålder som i fallet med boken. Sjukdom som plötsligt tar den kära ifrån en känns nog likadant.

Boken hjälpte mej kände jag när jag satt på tåget och grät stilla för mej själv. Jag har också skjutit ifrån mej, inte orkat tänka på pappa. Inte gå in i minnena. Jag har inte gråtit speciellt mycket över hans död. Det är ju så man tror att man ska göra innan. Jag trodde iallafall. Att man ska skrika: NEEEEEEEEJ! sådär som på film men saken är den att något kan göra så ont att tårar känns banala, att de helt enkelt inte räcker, att man inte vågar ta in känslan för att man är säker på att gå under då.

Jag har ett kort på min pappa på en hylla. Ett kort som jag ser varje dag men ändå vågar jag inte riktigt titta på det. Det sveper förbi i periferin, jag ser det flera gånger om dagen, men när jag någon gång försöker titta, riktigt titta på det kortet, se honom i ögonen så brister det och jag vågar inte. Men jag måste. Det förstår jag nu. Jag måste gråta riktigt mycket, jag måste tänka på hans varma händer som var lite skrovliga av arbete. Som rispade i kläderna när man kramades. Hans doft: lite tvål, lite rakvatten, lite ny arbetssvett och lite skog.